— 59 —
ömsom var man och kvinna — hvilka metamorfoser naturligtvis icke kunde framställas utan de mest bisarra krumsprång af konstnärens fantasi. Sänghimmeln var af silfvertyg, broderadt i silke och guld, och baldakinen pryddes af det kungliga vapnet i rika guldbroderier.
Fönsterdraperierna voro hållna i samma stil som sängomhängena, och äfven kanapéer och fåtöljer voro klädda med samma sorts tyg. Från midten af taket sänkte sig en högröd lampa, uppburen af gyllne kedjor och spridande en utsökt doft från oljan, som långsamt förtärdes i densamma. Till höger om sängen stod en satyr af guld, hållande i sin ena hand en kandelaber med fyra brinnande rosenfärgade och parfymerade ljus. Dessa ljus voro tjocka som kyrkljus, och deras sken, i förening med lampans, upplyste tillräckligt hela rummet.
Kungen satt på en elfenbensstol, inlagd med guld, och höll sina nakna fötter nedtryckta i blomsterbädden på golfvet. I sitt knä hade han sju eller åtta små hundvalpar af spansk ras, hvilkas mjuka svansar behagligt kittlade hans händer. Två kammartjänare voro sysselsatta med att kamma och frisera hans hår — som var uppstruket som en kvinnas — samt hans uppvridna mustascher och hans ovanligt mjuka skägg. En tredje öfvertäckte kungens ansikte med ett lager af välluktande crême de rose.
Henri satt med slutna ögon och lät sig behandlas — han visade ett majestät och ett allvar, som kunde anstå en indisk afgudabild.
— Saint-Luc! sade han slutligen, hvar är Saint-Luc?
Den efterlängtade kom. Chicot tog honom vid handen och förde honom fram till kungen.
— Se, här har du din vän Saint-Luc, sade Chicot till Henri. Säg till honom, att han också tvättar sig — eller rättare sagdt smetar ned sig med crême! Ty om du inte gör det, så händer det ledsamma, att antingen luktar han illa för dig, som luktar så godt, eller också luktar du för godt för honom, som inte luktar någonting alls. Se, här finns ju både smörja och kammar, tillade Chicot och sträckte ut sig i en stor fåtölj midt framför kungen. nu skall jag också försöka.
— Chicot! Låt bli, Chicot! utropade Henri. Din hud är alldeles för torr, den skulle absorbera en mycket för stor kvantitet crême, och det finns knappt tillräckligt för mig! Och ditt hår är så sträft, att mina kammar skulle gå sönder!
— Min hud har blifvit torr under det att jag tjänat dig, otacksamme! Och om mitt hår är sträft, så kommer det sig däraf, att det oupphörligt reser sig vid alla de obehag du förskaffar mig. Men om du nekar mig att få smörja mina kinder med crême, så — godt, min son, jag säger inte mer!
Henri höjde på axlarna med en min, som om han vore föga böjd att ha roligt åt sin narrs infall.
