— 386 —
— Hm! Hm!
— Hvarför svarar du inte?
— Jo, visst gör jag det! Jag säger hm! hm! och det kan betyda mycket det.
— Ack, min Gud! utbrast Henri, hvad försiggår inte allt omkring mig — och hvad kan framtiden ha i sitt sköte? Men i morgon …
— Du menar i dag, min son.
— Ja, det är sant
— Nå, hvad var det du ville säga?
— Jo, i dag skall jag väl slutligen få lugn.
— Hur så?
— Därför att mina vänner i dag skola ta lifvet af de fördömda adelsmännen från Anjou.
— Tror du det, Henri?
— Jag är alldeles säker på det. De ä' tappra, mina vänner!
— Men jag har aldrig hört, att deras motståndare ha utmärkt sig för feghet.
— Nej; det kan väl hända! Men se på dem, så kraftiga de äro! Se på Schombergs arm — sådana muskler!
— Du skulle bara se Antraguets!
— Och se på det befallande draget omkring Quélus' mun — se på Maugirons panna, som till och med i sömnen behåller sitt stolta uttryck! Med sådana ansikten kan man inte annat än segra. Å! När deras ögon blixtra mot motståndarne, så måste dessa redan känna sig till hälften besegrade.
— Käre vän, sade Chicot och skakade sorgset på hufvudet, det finns bland dem lika stolta pannor som dessa, och jag vet ögon, som blixtra minst lika modigt som dina vänners. Är det allt, som du förtröstar på för att vinna seger?
— Nej! Kom, så skall jag visa dig något.
— Hvar då?
