— 387 —
— I mitt kabinett.
Henri gick ett par steg närmare de sofvande.
— Hvad ämnar du? frågade Chicot.
— Jo, ser du — i morgon, eller rättare sagdt i dag, vill jag inte bedröfva eller uppröra dem på något sätt. Och därför tar jag mitt egentliga afsked af dem nu.
Chicot skakade på hufvudet.
— Gör det, min son! sade han.
Narrens ton var så vemodig, att kungen genombäfvades af en rysning och hans ögon fuktades af tårar.
— Farväl, mina vänner, hviskade kungen sakta. Farväl, mina goda, kära vänner!
Chicot vände sig bort. Hans hjärta var icke heller af marmor.
Men hans blick drogs oemotståndligt tillbaka till de sofvande.
Kung Henri lutade sig ned och kysste dem på pannan, den ene efter den andre.
Ett enda rödt vaxljus brann i rummet och spred ett dunkelt sken öfver draperierna och öfver de innevarandes ansikten.
Chicot var icke vidskeplig. Men när han såg kungen luta sig ned och kyssa Maugiron, Quélus och Schomberg, förreföll det honom alldeles som om de unga männen vore döda och kungen sade dem sitt sista förtviflade farväl.
— Det var besynnerligt, sade Chicot till sig själf, någonting sådant har jag aldrig förr erfarit. Stackars barn!
Kungen hade knappt slutat att ta afsked af sina vänner, förrän d'Épernon öppnade ögonen för att se efter, om han hade gått.
Kung Henri steg just öfver tröskeln, stödd på Chicots arm.
Genast hoppade d'Épernon upp ur sängen och började med all ifver gnida bort blodfläckarna från sina kläder och stöflar.
Under tiden återvände hans tankar till det, som hade tilldragit sig i Bastiljens närhet samma natt.
— Mitt blod hade aldrig räckt till åt den, som ensam har utgjutit sådana strömmar, mumlade han.
Och han gick åter till sängs med samma lugna belåtenhet som förut.
Emellertid förde kung Henri Chicot med sig in i sitt kabinett och visade honom en lång låda af ebenholts, fodrad med hvitt siden.
— Se hit! sade han och öppnade locket.
— Värjor, sade Chicot. Nå, det ser jag väl. Än se'n?
— Ja, det är värjor, men det är inte vanliga värjor, ser du, Chicot!
— Hur så?
— De ha blifvit välsignade af själfva den helige fadern i Rom. Det har kostat mig tjugu hästar och fyra man att få dem dit och hem igen. Men så fick jag också mina värjor välsignade!
