— 388 —
— Ä' de synnerligt hvassa? frågade Chicot.
— Det tror jag nog. Men deras förnämsta förtjänst är ju att påfven har välsignat dem.
— Ja, det vet jag, men jag vill hellre höra litet om deras öfriga goda egenskaper.
— Hedning!
— Seså, min son, låt oss tala om andra saker!
— Må vara! Men då få vi skynda oss.
— Vill du sofva?
— Nej. Jag vill bedja.
— Nå, då ska' vi tala om affärer. Har du skickat efter hertigen af Anjou?
— Ja, han väntar därnere.
— Hvad ämnar du göra åt honom?
— Jag tänker kasta honom i Bastiljen.
— Det vore mycket förståndigt. Men se bara till, att han får en tillräckligt djup och säker fängelsehåla.
— Var lugn!
— Jag vet hvar det finns vacker svart sammet att köpa, min son.
— Chicot! Kom ihåg, att han är min bror!
— Ja visst! Och vid hofvet sörjer man släktingar med violett. Nå, tänker du tala med honom?
— Ja! Om också endast för att beröfva honom allt hopp och öfvertyga honom om att hans stämplingar ä' upptäckta.
— Hm! sade Chicot.
— Anser du det för olämpligt, att jag talar med honom?
— Nej. Men i ditt ställe skulle jag hoppa öfver samtalet och göra fängelset så mycket säkrare.
— Låt föra hit hertigen af Anjou! sade Henri.
— Det gör detsamma, sade Chicot, skakande på hufvudet, jag rubbar i alla fall inte min åsikt om saken.
Strax därefter inträdde hertig François. Han var utan vapen, och hans ansikte var likblekt. Crillon följde efter honom med dragen värja.
