— 405 —
LIV.
DUELLEN.
Den plats, där den ursinniga tvekampen skulle äga rum, låg, som vi veta, något afsides och var beskuggad af träd. Barn brukade leka där om dagarna och fyllbultar och tjufvar sofvo där om nätterna, men eljest uppehöll sig aldrig någon där. Trästängslen, som hästhandlare hade låtit uppsätta, för att vid dem binda sina hästar, liknade en fördämning, som höll människoströmmen på afstånd. Man gick förbi platsen, men man stannade där ej.
I alla händelser var det ännu för tidigt, för att åskådare skulle kunna infinna sig, i synnerhet som det allmänna intresset samlade sig omkring Monsoreaus hus, där nattens blodiga drama hade utspelats.
Chicot hade emellertid infunnit sig för att åse striden. Han var alls icke känslig till sin natur, men det var likväl med en häftig hjärtklappning han tog plats framför pager och lakejer på ett af stängslen.
Han hyste ingen svaghet för hertigens män och han afskydde kung Henris gunstlingar. Men allesammans voro tappra unga män med ädelt blod, som snart skulle gjutas i strömmar.
D'Épernon vågade kuppen att ännu en gång visa sig modig.
— Jag tror, att ni ä' rädda för mig? utropade han.
— Tyst, skränfock! sade Antraguet.
— Men jag vill inte afstå från min rätt, fortfor d'Epernon. Jag är utmanad jag som de andra.
— Gå nu er väg! sade Ribeirac otåligt och sköt honom undan med sin värja.
D'Épernon ansåg, att han nu hade gjort nog för att rädda sin ära, och han drog sig tillbaka med stolta later.
— Kom, kom, för all del, ni tapperhetens härligaste blomma, sade Chicot. Annars kan ni förstöra ett par stöflar i dag också.
— Hvad är det ni pratar, narr?
— Jag säger er, att det inte dröjer länge, förrän det kommer att flyta blod där på marken — och så kan ni trampa i det, som ni gjorde i natt.
D'Épernon blef askgrå i ansiktet. Hela hans uppblåsta stolthet föll ihop vid denna förfärliga anklagelse.
Han satte sig på tio stegs afstånd från Chicot, som han emellanåt betraktade med ett skrämdt uttryck i ögonen.
