— 406 —
Ribeirac och Schomberg trädde emot hvarandra med den sedvanliga hälsningen.
Quélus och Antraguet, som redan hade ställt sig en garde, började så småningom rycka hvarandra in på lifvet och korsa sina vapen.
Maugiron och Livarot hade båda ett stängsel bakom sig. De försökte att genom väl beräknade finter vinna fördelar öfver hvarandra.
Striden tog sin början just då klockan slog fem i Saint-Paul.
De kämpandes miner utvisade, att striden fördes på lif och död. Deras ytterliga blekhet, deras hårdt sammanpressade läppar och en och annan ofrivillig skälfning på handen vittnade om ett raseri, som ännu hölls i tygel af klokheten, men när som helst kunde bryta alla skrankor.
Under flera minuter — en hel evighet under en duell — hördes ingenting annat än vapnens skarpt rasslande ljud. Men det var ännu långt till verkligt vapenbrak.
Icke ett enda hugg hade fallit ännu.
Men Ribeirac började känna sig trött, eller också ansåg han sig nu vara fullt på det klara med sin motståndares finter. Han sänkte sin hand och gjorde ett uppehåll.
Schomberg tycktes nästan ha väntat någonting i den vägen. Han gjorde ett hastigt utfall och gaf sin motståndare den första stöten.
Den kom som en blixt och Ribeirac blef sårad i axeln.
En blodstråle vällde fram och rann utför hans blottade bröst, För ett ögonblick drog han sig tillbaka, för att undersöka såret, men då Schomberg genast gjorde ett nytt utfall, höjde han åter sin värja och sårade tysken i sidan.
Nu hade de hvar sitt sår.
— Låt oss hvila några sekunder! sade Ribeirac.
Schomberg nickade.
Under tiden hade kampen mellan Quélus och Antraguet blifvit allt häftigare. Att Quélus icke hade någon dolk, beredde honom stora svårigheter. Han måste ständigt parera med sin vänstra arm, och eftersom armen var blottad, fick han hvarje gång ett sår.
Efter några sekunders förlopp var hans hand öfversköljd af blod, ehuru han ännu icke hade blifvit allvarsamt träffad.
Men Antraguet, som icke var blind för hvari hans fördel bestod, och som för öfrigt var lika skicklig fäktare som Quélus, parerade ständigt med den allra största försiktighet. Vid tre kontrastötar lyckades det honom att ge Quélus tre sår i bröstet, ur hvilka blodet sipprade fram.
Men vid hvarje stöt upprepade Quélus:
— Det där är alls ingenting!
Livarot och Maugiron hade ännu icke kommit utom försiktighetens stadium.
Ribeirags sår förorsakade honom en ohygglig smärta, och när han
