Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/812

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 408 —

Efter ett par sekunder fick han ett sticksår i hufvudet, hvarvid han släppte sin värja och föll på knä.

Under tiden var Quélus illa ansatt af Antraguet. Nu skyndade Maugiron att ge Livarot en ny välriktad stöt. Och så sjönk Livarot helt och hållet ned.

D'Epernon uppgaf ett skallande triumfrop.

Quélus och Maugiron hade nu endast Antraguet att strida mot. Quélus blödde ur många sår, men intet af dem var af någon betydenhet.

Maugiron var nästan alldeles oskadad.

Antraguet var fullt medveten om sin fara. Han hade ännu icke fått den minsta skråma, men han började känna sig trött. Detta var likväl icke ett tillfälle, då han kunde förmå sig att begära vapenstillestånd af ett par motståndare, af hvilka den ene var sårad och den andre lika utmattad som han själf. Med ett blixtsnabbt rapp slog han värjan ur handen på Quélus och under det korta uppskof, han därmed hade vunnit, hoppade han hastigt öfver det förut omtalade stängslet.

Quélus riktade en stöt efter honom, men den träffade endast en af stängslets träslåar.

Maugiron angrep i detsamma Antraguet från sidan. Antraguet måste göra front för honom.

Quélus begagnade sig af tillfället och kröp under stängslet.

— Nu är han förlorad; sade- Chicot.

— Lefve kungen! ropade d'Epernon. Gå på, mina lejon, gå på!

— Var god och var tyst, herr d'Epernon, sade Antraguet. Förolämpa inte en man, som kommer att slåss till sitt sista andedrag.

— Och som ännu inte är död, utbrast Livarot.

Ingen hade haft en tanke på Livarot längre, men nu reste han sig plötsligt på knä, hemsk att skåda, nedsölad som han var af blod och damm, och med en kraft, som ingen skulle ha tilltrott honom i hans döende tillstånd, begrafde han plötsligt sin dolk mellan Maugirons axlar, så att denne sjönk till jorden som en liflös massa.

— Jesus! Jag dör! flämtade Maugiron. Det var hans sista ord.

Livarot föll åter medvetslös till marken. Den kraftiga handlingen och den uppblossande vreden hade uttömt hans sista krafter.

— Herr de Quélus, sade Antraguet och sänkte sin värja. Ni är en tapper man. Gif er — och jag vill skänka er lifvet.

— Hvarför skulle jag ge mig? frågade Quélus. Är jag besegrad?

— Nej! Men ni är full af sår, och jag har inte ett enda.

— Lefve kungen! utbrast Quélus. Jag har ännu min värja kvar, herr d'Antraguet.

Han riktade en stöt möt Antraguet, hvilken denne parerade.

— Men nu har ni den inte längre, sade Antraguet och vred med