— 409 —
ett blixtlikt oväntadt grepp värjan ur sin motståndares hand, ehuru han därvid förlorade ett finger på sin vänstra hand.
— Å! En värja! En värja! vrålade Quélus ursinnigt. Han kastade sig öfver Antraguet som en tiger och omslingrade honom med båda armarna, som om han ville kväfva honom.
Antraguet lät honom hållas, men han bytte om vapen, så att han fick värjan i sin vänstra hand och dolken i den högra, hvarefter han tillfogade Quélus sår på sår hvar han kom åt, så att blodet stänkte öfver både honom själf och hans fiende, som af ingenting lät förmå sig att släppa sitt tag och vid hvarje ny blessyr ropade:
— Lefve kungen!
Till sist lyckades Quélus att få tag om Antraguets hand, så att han ej kunde tillfoga honom flera dolkstyng — och nu omslingrade han honom med armar och ben likt en orm, som vill kväfva sitt offer.
Antraguet kände att det blef allt svårare för honom att dra andan.
I nästa ögonblick vacklade han och föll.
Men det såg ut som om allt skulle vända sig till fördel för honom denna dag. Han föll så, att han bokstafligen krossade den olycklige Quélus.
— Lefve kungen! mumlade denne ännu en gång i sin dödskamp.
Antraguet hade ändtligen lyckats befria sig ur den kväfvande omfamningen, han reste sig på den ena armbågen och genomborrade Quélus' bröst med ett dolkstyng.
— Är du nu nöjd? sade han.
— Lefve kung …, hviskade Quélus med halfslutna ögon.
Så var det slut. Dödens fasa och stillhet sänkte sig öfver stridsplatsen.
Antraguet reste sig upp. Han var öfversköljd af blod, men detta blod var hans motståndares. Själf hade han ej fått en enda skråma mer än såret på sin vänstra hand.
D'Épernon gjorde förskrämd korstecknet och tog till flykten, som om han vore förföljd af ett spöke.
Antraguet kastade en vemodig blick på sina döda och döende vänner och fiender. Måhända var det på samma sätt Horatius betraktade slagfältet efter den batalj, som afgjorde Roms öde.
Chicot skyndade nu fram och lyfte upp Quélus, som blödde ur nitton sår. Den döende slog åter upp ögonen.
— Antraguet! hviskade han. Jag svär vid min ära, att jag är oskyldig till Bussys död.
— Jag tror er, herr de Quélus, jag tror er, sade Antraguet rörd.
— Fly, Antraguet! mumlade den döende. Kungen skall aldrig förlåta er.
