— 71 —
tankar voro nu uteslutande riktade på de världsliga tingens förgänglighet, på botgöring och död.
— Ack! sade han med det tunga tonfall, som en människa använder, då hon har fått afsmak för lifvet, Gud har sannerligen gjort väl i att göra tillvaron så bitter.
— Huru så, sire? frågade Saint-Luc.
— Därför att man längtar efter döden i stället för att frukta den sedan man har tröttnat på lifvet.
— Ursäkta, sire, sade Saint-Luc, detta må nu vara er åsikt. Men jag för min del längtar inte alls efter döden.
— Hör på, Saint-Luc, sade kungen, skakande på hufvudet. Du skulle göra väl i att följa mitt råd, eller rättare sagdt, mitt exempel.
— Det skall jag gärna göra, sire, om exemplet är lockande.
— Tänk, om jag skulle öfverge min krona och du din hustru — och vi båda ginge i kloster? Jag har dispenser från hans helighet påfven, vi skulle kunna göra vårt inträde redan i morgon. Jag skulle kalla mig broder Henri …
— Ursäkta, sire — ni håller inte synnerligen på er krona, som ni tycks känna alltför väl, men jag håller så mycket mer på min hustru, som jag inte alls har lärt känna tillräckligt. Och därför går jag inte in på ert förslag.
— Å! utbrast Henri, du tycks vara mycket bättre i dag.
— Ofantligt mycket bättre! Mitt sinne är lugnt och mitt hjärta lätt. Jag känner mig alldeles obeskrifligt upplagd för glädje och lycka.
— Arme Saint-Luc! sade kungen och knäppte ihop sina händer.
— Ni skulle ha kommit med ert förslag i går, sire! Då kände jag mig till den grad nedslagen, att jag vid första anledning gärna skulle ha kastat mig på hufvudet i en brunn. Men i dag är det helt annorlunda! Jag har haft en god natt och en härlig dag. Guds död! Lefve glädjen!
— Svär inte, Saint-Luc, förmanade kungen.
— Har jag svurit, sire? Nå, det är nog möjligt, men det brukar ers majestät också göra ibland.
— Jag har svurit, Saint-Luc, men jag skall aldrig göra det mer.
— Det törs jag då visst inte lofva! Men jag skall svära så litet som möjligt, det är det enda jag kan förbinda mig till. Och för resten är Gud god och barmhärtig mot oss syndare, då våra förseelser härröra af mänsklig svaghet.
— Du tror således att Gud skall förlåta mig?
— Å, jag tänkte inte på er, sire — jag tänkte på er ödmjuka tjänare Saint-Luc. Guds död! Ni — ni har syndat som en kung — och jag bara som en vanlig simpel dödlig. Jag tänker, att Vår Herre begagnar olika sorts vågskålar på domens dag.
