Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 72 —

Kungen drog en djup suck, mumlade en latinsk bön och slog sig för sitt bröst.

— Vill du tillbringa nästa natt inne hos mig, Saint-Luc? frågade han slutligen.

— Det kommer an på hvad vi skulle ha för oss, svarade Saint-Luc.

— Vi skulle tända massor af ljus — jag går till sängs, och du läser litanian för mig.

— Nej tack, ers majestät!

— Du vill inte?

— Nej, det aktar jag mig allt för.

— Huru? Du öfverger mig, Saint-Luc, du öfverger mig.

— Nej, det gör jag inte, om ni vill att jag skall komma.

— Visst vill jag det.

— Nåväl — på ett villkor!

— Och hvilket då?

— Att ers majestät låter duka upp en festlig måltid och skickar efter musikanter och kurtisaner. Sedan skola vi dansa!

— Saint-Luc! Saint-Luc! utropade kungen med dödlig förskräckelse.

— Jag känner mig så fasligt lifvad för dårskaper i kväll. Nå, skola vi dansa och dricka, sire?

Men Henri gaf intet svar. Han, som emellanåt var så liflig och nöjeslysten, tycktes nu bli allt mer och mer dyster; han stod tydligen under inflytande af någon hemlig, skräckinjagande föreställning, som tryckte honom.

— Saint-Luc, sade han slutligen med graflik stämma, brukar du drömma någon gång?

— Mycket ofta, sire.

— Och tror du på drömmar?

— Det har jag allt skäl till.

— Hvad menar du?

— Å — drömmen kan komma som en ersättning för verkligheten. Just i natt hade jag en härlig dröm.

— Hvad då?

— Jag drömde om min hustru …

— Tänker du ännu på henne, Saint-Luc?

— Mer än någonsin.

— Å! utbrast kungen med en suck och höjde blicken mot taket.

— Jag drömde, fortfor Saint-Luc, att min hustru visserligen hade behållit sitt förtjusande ansikte — ty Jeanne är vacker, eller hur, sire?

— Jo, gunås! svarade kungen. Eva var också vacker, Saint-Luc, och det var hon, som förorsakade vårt fördärf.