— 73 —
— Är det därför ni är så gramse på kvinnorna, sire? Men för att nu återkomma till min dröm …
— Jag hade också en dröm i natt, afbröt kungen.
— Hon hade således behållit sitt förtjusande ansikte, men för öfrigt hade hon vingar och skapnad som en fågel, och hon hade flugit öfver murar och galler till mitt fönster, och där uppgaf hon ett förtjusande litet pip, som jag mycket väl förstod. Ty det betydde: öppna för mig Saint-Luc — öppna för mig, min make!
— Och du öppnade? utbrast kungen nästan förtviflad.
— Naturligtvis! utropade Saint-Luc ifrigt.
— Gud hjälpe ditt världsliga sinne! Men så vaknade du väl?
— Nej, det aktade jag mig väl för, sire. En så förtjusande dröm!
— Du fortsatte således att drömma?
— Så länge jag kunde, sire.
— Och du hoppas kanske att äfven i natt …
— Få fortsätta drömmen? Ja, om det inte misshagar ers majestät! Och det är just därför jag inte vill sitta och läsa böner inne hos er, sire. Skall jag hålla vaknatt, så vill jag åtminstone ha ersättning för min dröm. Vill således ers majestät låta duka fram …
— Nej, nej, afbröt kungen och steg upp. Du vandrar på fördärfvets breda väg, Saint-Luc, och jag skulle gå förlorad tillsammans med dig, om jag stannade längre i din orena närhet. Farväl, Saint-Luc! Måtte himlen i sin nåd sända dig en hälsosam dröm i stället för denna frestelse från afgrunden! Då skall du kanske i morgon deltaga i min botgöring och vi bli frälsta gemensamt.
— Det tviflar jag på, sire! Jag är till och med så säker på min sak, att jag vill ge ers majestät det rådet att köra den lättsinnige Saint-Luc på porten. Ty han är fullt och fast besluten att vara och förblifva oomvänd.
— Nej, nej, invände Henri, jag hoppas att Herren i sin nåd skall omvända dig såväl som han omvändt mig. Godnatt, Saint-Luc! Jag skall bedja för dig.
— God natt, sire! Jag skall inte glömma er i mina drömmar.
Saint-Luc började gnola på en lättfärdig visa, som kungen brukade sjunga, då han var vid godt humör. Detta påskyndade kungens aflägsnande. Han stängde hastigt dörren efter sig och begaf sig in i sitt sofrum, mumlande:
— Min Herre och min Gud! Din vrede är rättmätig, ty världen blir sannerligen alt sämre och sämre!
VIII.
KUNGEN OCH NARREN.
När kungen kom tillbaka från Saint-Luc, hade hela hofvet, enligt hans befallning, samlats i stora galleriet.
