Sida:Djungelboken 1915.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


krukan, såsom han hade sett kvinnan göra. »Det här skulle dö, om jag inte gav det någonting att äta.»

Och så stoppade han kvistar och torr bark i det röda innehållet i krukan. Halvvägs uppför berget mötte han Bagheera, med morgondaggen glittrande som diamanter i sin päls.

»Akela har misslyckats i sitt språng», sade pantern. »De skulle ha dödat honom i natt, men de ville ha dig också. De sökte dig på berget.»

»Jag var nere bland de plöjda fälten. Jag är beredd. Titta här!» sade Mowgli och höll upp eldkrukan.

»Det är bra! Hör på, jag har sett människor sticka ned en torr gren i det där otyget, och genast har den Röda blomman slagit ut i ändan av grenen. Är du inte rädd?»

»Nej. Varför skulle jag vara rädd? Jag erinrar mig nu — såvida det inte är en dröm — att jag, innan jag var varg, låg bredvid den Röda blomman, och det var varmt och ljuvligt.»

Hela den dagen satt Mowgli inne i hålan vid sin eldgryta och doppade torra grenar i den för att se huru de brunno. Han fann en gren, som tillfredsställde honom, och på kvällen, då Tabaqui kom till hålan och i rätt oförskämd ton sade honom, att han skulle ge sig i väg till Rådsklippan, så bara skrattade han, till dess Tabaqui sprang sin väg. Därpå gick Mowgli, alltjämt skrattande, till Rådet.

Akela, Ensamvargen, låg vid sidan av sin klippa, som ett tecken till att platsen som anförare för Flocken var ledig, och Shere Khan med sitt följe av snyltande vargar promenerade högmodigt fram och tillbaka. Bagheera låg tätt inpå Mowgli, eldkrukan stod mellan Mowglis ben. När alla hade samlats, tog Shere Khan till ordet — något, som han aldrig skulle ha vågat, medan Akela ännu var i sin fulla kraft.

»Han har ingen rättighet», viskade Bagheera. »Säg ifrån du! Han är son till en hund. Säg det, så blir han rädd.»

Mowgli sprang upp.

»Fria Folk», ropade han. » Är det Shere Khan, som anför Flocken? Vad har en tiger att skaffa med anförarskapet för oss?»

»Då anförarplatsen ännu är obesatt och då jag blivit uppmanad att tala...» började Shere Khan.

»Av vem?» sade Mowgli. »Äro vi alla schakaler, ömkliga smickrare inför denna boskapsslaktare. Anförarskapet för Flocken kan endast tillfalla en inom Flocken.»

Nu hördes blandade tjut: »Håll mun, du människounge!» — Låt honom tala! Han har hållit vår lag.» Slutligen dundrade de äldsta i Flocken: »Låt Döda Vargen tala!»

När anföraren för en flock förfelat att döda sitt byte, kallas han Döda Vargen, så länge han lever, vilket aldrig blir länge.

Akela lyfte trött upp sitt gamla huvud.

»Fria Folk och I också, Shere Khans schakaler!» sade han. »Under tolv årstider har jag lett eder till och från jakten och denna tid har ingen blivit fångad eller stympad. Nu har jag förfelat mitt byte. I veten, vilka ränker här smidits. I veten, hur I dreven mig mot en ung och stark bock för att få min svaghet känd. Det var listigt gjort. I haven nu rätt att döda mig här på Rådsklippan. Därför frågar jag: Vem vill träda fram och göra slut på Ensamvargen? Ty det är den rätt, Djungelns Lag giver mig, att I kommen en och en.»

Det blev en lång tystnad, ty ingen varg vågade ensam utkämpa en dödskamp med Akela. Då tjöt Shere Khan:

»Bah, vad ha vi att göra med denne tandlöse tok? Han är dömd att dö. Men här finnes en annan, som har levat allt för länge — människoungen! Fria Folk, han var mitt byte från första början. Given honom åt mig! Jag är led vid denna människovarg-dårskap. Han har i tio år varit djungeln till besvär. Given mig människoungen, eller kommer jag att jaga här evigt och inte lämna så mycket som en benknota åt er. Han är en människa, en människas barn, och jag hatar honom ända in i märgen.»

Då tjöt mer än halva flocken:

»En människa! En människa! Vad har en människa att göra hos oss? Låt honom gå till de sina.»

»Och hetsa alla byarnas folk på oss?» skrek Shere Khan. »Nej, given honom åt mig! Han är en människa, och ingen av oss kan se honom i ögonen.»

Akela lyfte åter upp huvudet och sade: