Sida:Djungelboken 1915.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


»Han har ätit vår mat. Han har sovit bland oss. Han har drivit villebråd för oss. Han har aldrig brutit mot en bokstav i Djungelns Lag.»

»Och jag, jag erlade som pris för honom en oxe, då han upptogs i Flocken. Väl är en oxes värde ringa, men Bagheeras ära är dock något, som han måhända anser värt att slåss för», sade Bagheera med sin mildaste röst.

»En oxe, som betalades för tio år sedan!» fnyste Flocken. »Vad bry vi oss om tio års gamla benknotor?»

»Eller om ett högtidligt löfte?» sade Bagheera, och hans vita tänder lyste fram mellan läpparna. »I bären väl ej för ro skull namnet det Fria Folket.»

»Ingen människas unge kan följa djungelns folk», tjöt Shere Khan. »Given honom åt mig!»

»Han är vår broder i allt», ehuru ej av vårt blod», återtog Akela. »Och I skullen döda honom här? Sannerligen har jag inte levat för länge! Somliga av er äro boskapsätare, och om andra har jag hört, att I med Shere Khan som läromästare smygen eder i nattens mörker och röven barn från byfolkens trösklar. Därför vet jag, att I ären fega och att det är till fega stackare jag talar. Jag måste ju dö, och mitt liv är av föga värde, eljest skulle jag ha erbjudit det som pris för människoungens. Men för Flockens heders skull — en liten småsak, som I nu tyckens ha glömt, sedan Flocken blivit utan överhuvud — svär jag, att om låten människoungen återvända till de sina, skall jag, när min dödsstund kommer, icke blotta en enda tand mot eder. Jag skall dö utan strid. Det kommer att rädda åtminstone tre liv åt Flocken. Mera kan jag inte göra; men om viljen, kan jag bespara eder skammen att döda en broder, som är utan skuld — en broder, för vilken muntlig borgen givits, och som inköpts i Flocken i enlighet med Djungelns Lag.»

»Han är en människa — en människa — en människa!» väste flocken, och de flesta vargarna samlades kring Shere Khan, vars svans började svänga hotfullt.

»Nu ligger saken i din egen hand», sade Bagheera till Mowgli. »Vi kunna ingenting vidare göra än slåss.»

Mowgli steg upp — eldkrukan hade han i händerna. Så sträckte han ut armarna och gäspade mitt i synen på det höga Rådet. Men han var full av raseri och sorg, ty i enlighet med vargased hade vargarna aldrig förr sagt honom, hur djupt de hatade honom.

»Hören på!» ropade han. »Här är inte platsen för slikt hundgläfs. I haven i natt så ofta sagt mig, att jag är en människa — och ändå skulle jag ha förblivit en varg bland er till mitt livs slut — så att nu känner jag, att edra ord äro sanna. Därför kallar jag er inte längre mina bröder, utan sag (hundar), som en människa skulle göra. Vad I skolen göra och vad I icke skolen göra, det tillkommer inte er att bestämma. Den saken är min; och för att I skolen inse detta klart och tydligt, har jag fört med mig litet av den Röda Blomma, som I hundar frukten!»

Han kastade eldkrukan på marken, och några av de rödglödgade kolen tände eld på en rugge torr mossa, som flammade upp, så att hela det höga Rådet for tillbaka i skräck för de hoppande lågorna.

Mogwgli stack sin torra gren i elden, tills kvistarna togo eld och sprakade, och svängde den kring sitt huvud bland de skräckslagna vargarna.

»Du är herren här», sade Bagheera halvviskande. »Rädda Akela från döden. Han har alltid varit din vän.»

Akela, den barske gamle vargen, som aldrig i sitt liv hade bett om skonsamhet, kastade en bönfallande blick på Mowgli, där denne stod i all sin nakenhet, med det långa svarta håret böljande kring axlarna i skenet från den lågande grenen, som kom skuggorna att dansa och skälva.

»Gott», sade Mowgli och lät blicken långsamt glida omkring. »Jag ser, att I ären hundar. Jag går från eder till mitt eget folk — om det nu är mitt folk. Djungeln är stängd för mig, och jag måste glömma edert språk och edert sällskap. Men då jag ändå trots blodet var eder broder, lovar jag, att då jag blivit en människa bland människor, skall jag aldrig förråda eder till människorna, såsom I haden förrått mig.» — Han sparkade till elden med foten, och gnistorna yrde upp. — »Det skall aldrig bli krig mellan några av oss i Flocken. Men en skuld finnes att gälda, innan jag går.» — Han gick fram till den plats, där Shere Khan satt och blinkade fånigt mot elden, och grep honom i skägget under hakan. Bagheera följde med för att vara