»Seså, seså! Nå, var det inte värt en liten sveda i skinnet?» sade den bruna björnen ömt. »En dag kommer du att tacka mig.»
Därpå vände han sig mot Bagheera och berättade, hur han efter många böner hade fått lära sig Mästareorden av Hathi, den Vilda Elefanten, som vet allting om dessa saker, och huru Hathi hade tagit Mowgli med till en skogstjärn för att han skulle få lära sig ormspråket av en vattensnok, — ty Baloo kunde icke uttala det, — och hur väl rustad Mowgli nu var mot alla olyckor i djungeln, då varken orm, fågel eller fyrfotadjur kunde skada honom.
»Han har således ingen att frukta», slutade Baloo sitt tal och klappade sig stolt på sin stora ludna mage.
»Undantagandes sin egen stam», viskade Bagheera och fortfor därpå högt till Mowgli: »Akta mina revben, Lille Bror! Varför dansar och hoppar du så där?»
Mowgli hade sökt göra sig hörd genom att rycka i Bagheeras nackhår och sparka av alla krafter. När de nu äntligen lyssnade till honom, skrek han med sin gällaste röst:
»Och så skall jag ha min egen stam och leda den genom träden dagen i ända.»
»Vad är det för nya galenskaper, du lilla drömfantast?» sade Bagheera.
»Ja, och så ska vi kasta grenar och smuts på gubben Baloo», fortfor Mowgli. »Det ha di lovat mig. Åh, så roligt det ska' bli!»
»Uff!» kom det från Baloo, hans tjocka ram svepte ned Mowgli från Bagheeras rygg, och då pojken låg mellan de väldiga framtassarna, såg han, att björnen var ond på allvar.
»Mowgli», sade Baloo, »du har talat med Bandarlog, Apfolket.»
Mowgli sneglade på Bagheera för att se, om även pantern var ond, och Bagheeras ögon voro hårda som gagatstenar.
»Du har varit hos Apfolket — de grå aporna — folket utan någon lag — allätarna! Det är en stor skam.»
»När Baloo slog mig i huvudet», sade Mowgli (han låg stilla på rygg), »gick jag min väg, och de grå aporna kommo ned från träden och tyckte synd om mig. Ingen annan brydde sig om mig.» Han snyftade till.
»Medlidande hos Apfolket!» fnyste Baloo. »Tala lika gärna om stillheten hos en bergfors, om kylan hos sommarsolen. Fortsätt, människounge! Vad hände sedan?»
»Sedan.. sedan gåvo de mig nötter och andra rara saker att äta, och så... så buro de mig på sina armar upp i trädtopparna och sade, att jag var deras köttsliga broder, fast jag inte hade någon svans, och att jag en dag skulle bli deras hövding.»
»De ha ingen hövding», sade Bagheera. »De ljuga. De ha alltid ljugit.»
»De voro mycket snälla och inbjödo mig att komma igen. Varför har jag aldrig fått vara med Apfolket? De stå på sina fötter på samma sätt som jag. De slå mig inte med hårda tassar. De leka dagen i ända. Låt mig gå dit upp! Stygga Baloo, låt mig gå upp! Jag vill leka med dem igen.»
»Hör på, människounge», sade björnen, och hans röst mullrade som åskan en het natt. »Jag har lärt dig Djungelns Lag för alla djungelns folk — med undantag av Apfolket, som lever i träden. De ha ingen lag. De äro kastlösa. De ha intet språk, som de kunna kalla sitt, utan begagna stulna ord, som de snappa upp, där de sitta och lyssna och titta och vänta uppe bland trädgrenarna. Deras vägar äro inte våra vägar. De ha inga hövdingar. De ha inga släktminnen, inga anor. De skryta och skrävla och påstå, att de äro ett stort folk och att de ämna utföra storverk i djungeln, men en fallande nöt vänder deras sinnen till skratt, och allt är glömt. Vi andra i djungeln ha ingenting med dem att skaffa. Vi dricka ej där aporna dricka; vi gå ej där aporna gå; vi jaga ej där de jaga; vi dö ej där de dö. Har du aldrig förr hört mig tala om Bandarlog?»
»Nej», sade Mowgli i en viskning, ty skogen stod dödstyst nu, när Baloo slutat.
»Djungelfolket stänger ut dem från sin mun och sitt sinne. De äro oräkneliga, ondskefulla, smutsiga, utan skam och blygsel, och deras önskan, om de nu äro i stånd att fasthålla en önskan, är att bli uppmärksammade av djungelfolket. Men vi ge icke akt på dem, inte ens när de kasta nötter och smuts i huvudet på oss.»
Han hade knappast talat slut, förrän en skur av nötter och kvistar regnade ned från grenarna; och de kunde höra
