Mowgli läste upp dagens läxa för Baloo. Pojken klättrade nästan lika bra som han simmade och simmade nästan lika bra som han sprang; så lärde Baloo, den lagkloke, honom skogens och vattnets lagar; att skilja en murken gren från en frisk; att tala hövligt till de vilda bina, om han stötte på en svärm femtio fot över marken; vad han skulle säga åt Mang, Läderlappen, om han störde hans middagslur bland grenarna, och huru han skulle varna vattensnokarna i skogstjärnarna, innan han dök ned bland dem. Ingen av Djungelfolket tycker om att bli störd, och en var av dem är alltid färdig att rusa på en inkräktare. Därför fick Mowgli även lära sig Främlingens Jaktrop, som måste upprepas, tills svar erhålles, när helst någon av Djungelfolket jagar utanför sina egna jaktmarker. Översatt betyder det: »Giv mig lov att jaga här, ty jag är hungrig; och svaret lyder: »Jaga då efter föda, men inte för ditt nöje.»
Allt detta ger en föreställning om hur mycket Mowgli hade att lära sig utantill, och han blev ganska trött av att upprepa samma sak hundra gånger och mera; men, som Baloo sade en dag till Bagheera, då Mowgli hade fått smäll och sprungit sin väg i vredesmod: »En människas unge är en människas unge, och han måste lära sig allt i Djungelns Lag.»
»Men betänk då, hur liten han är», sade Svarte Pantern, som nog skulle grundligt ha skämt bort Mowgli, om han hade fått styra. »Inte kan hans lilla huvud rymma all den där lärdomen?»
»Finns det någonting i djungeln så litet, att det inte jagas och dödas? Därför lär jag honom allt detta och därför dänger jag också till honom, helt lätt förstås, då han inte kommer ihåg vad han lärt.»
»Helt lätt! Vad begriper du dig på vad som är lätt, gamla Järnlabb?» brummade Bagheera. »Hans ansikte är i dag både blått och gult, tack vare din — lätta labb. Usch!»
»Bättre att han blir mörbultad från topp till tå av mig, som älskar honom, än att han kommer i olycka genom okunnighet», svarade Baloo mycket allvarsamt. »Jag håller just nu på och lär honom Djungelns Mästareord, som skola skydda honom mot fåglarnas släkte, mot ormfolket och mot allt, som jagar på fyra ben, undantagandes hans egen Flock. Bara han kommer ihåg de orden, kan han begära skydd av allt i djungeln. Är inte det värt litet prygel?»
»Nåja, men se väl till, att du inte dödar människoungen. Han är inte någon trädstam att vässa trubbiga klor på. Men vad äro de där Mästareorden du talar om? Jag är väl mera ägnad att ge hjälp än att be om sådan» — Bagheera sträckte ut en tass och beundrade de stålblå, bräckjärnsliknande klorna i ändan av den — »men jag skulle ändå gärna vilja veta det.»
»Jag skall ropa på Mowgli, så får han läsa upp dem — om han vill. Kom hit, Lille Bror!»
»Det surrar i mitt huvud som i ett bisvärmsträd», sade en liten trumpen röst över deras huvud, och Mowgli gled ned utför en trädstam; då han var nere på marken, tillade han: »Det är för Bagheeras skull jag kommer och inte för din, du tjocka gamla Baloo!»
»Det kvittar mig lika», sade Baloo, ehuru han kände sig både stött och ledsen. »Läs nu upp för Bagheera Djungelns Mästareord, som jag lärt dig i dag.»
»Mästareorden för vilket folk?» sade Mowgli, förtjust att få lysa med sina kunskaper. »Djungeln har många tungor. Jag känner dem alla.»
»En liten smula, men inte mycket. Där, ser du, Bagheera, de hysa aldrig någon tacksamhet mot sin lärare. Inte en enda liten vargpyssling har nånsin kommit tillbaka för att tacka gamle Baloo för vad han lärt dem. Så läs då upp, orden för jaktfolken, du spränglärde skolpilt.»
»Vi äro av samma blod I och jag», sade Mowgli och gav åt orden den björnaccent, som alla jaktfolken begagna.
»Rätt! Nå, fåglarnas?»
Mowgli upprepade löseordet och avslutade det med gladans vissling.
»Och Ormfolkets?» sade Bagheera.
Svaret var en fullkomligt obeskrivbar väsning, och Mowgli hoppade jämfota, slog ihop händerna applåderande sig själv och sprang upp på Bagheeras rygg, där han satte sig åt sidan, trummade med hälarna på den glänsande huden och gjorde de fulaste grimaser han kunde åt Baloo.
