Sida:Djungelboken 1915.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


grenarna på nästa träd. Ibland kunde han se miltals ut över den tysta, gröna djungeln, liksom en man från en masttopp kan se miltals ut över havet, och ögonblicket därpå piskade kvistar och löv hans ansikte och han och hans två vaktare voro nästan nere vid marken igen. Sålunda rusade hela denna stam av Bandarlog, hoppande och brakande, hojtande och tjutande, fram på trädvägarna, med Mowgli som sin fånge.

I början var han rädd att man skulle släppa honom; sedan blev han ond, men hade det förståndet att icke streta emot, och så började han fundera. Först och främst gällde det att få bud till Baloo och Bagheera, ty av den fart, varmed aporna foro i väg, förstod han, att hans vänner skulle bli långt efter. Det tjänade ingenting till att titta nedåt, ty han kunde endast se ovansidorna av grenarna, och därför spanade han uppåt och såg långt bort i det blå Chil Glada, som svävade och kretsade, liksom hållande vakt över djungeln i väntan på något rov. Chil såg, att aporna buro på någonting, och sänkte sig ned några hundra meter för att se efter, om deras börda dugde att äta. Hon visslade av förvåning, då hon såg Mowgli släpas upp i en trädtopp och hörde honom ropa lösen till Chil: »Vi äro av samma blod, du och jag!» Lövverkets gröna vågor slogo åter i hop över gossen, men Chil sköt bort till nästa träd och kom lagom dit för att se det lilla bruna ansiktet dyka upp igen. 'Giv akt på mitt spår!» ropade Mowgli. »Bringa så bud till Baloo av Seeoneeflocken och Bagheera av Rådsklippan.»

»I vilkens namn, broder?» frågade Chil; hon hade aldrig förr sett Mowgli, fastän hon naturligtvis hade hört talas om honom.

»Mowgli, Grodan. Människoungen kallade de mig. Giv akt på mitt spå... år!»

De sista orden skrekos ut, just som han svängdes genom luften, men Chil nickade och steg mot skyn, till dess hon inte såg större ut än en dammfläck, och där blev hon hängande och följde med sina teleskopögon trädtopparnas svängningar, då Mowglis följe virvlade fram.

Kaas jakt.

»De fara aldrig långt» , sade hon med ett belåtet skrockande. »De utföra aldrig vad de föresatt sig. Alltid snappande efter nytt, sådana är Bandarlog. Men den här gången ha de,