såvitt jag har min syn i behåll, dragit obehag över sig själva, ty Baloo är ingen duvunge och Bagheera kan, det vet jag, döda annat än getter.»
Så gungade hon på vingarna, med fötterna uppdragna under sig, och väntade.
Under tiden rasade Baloo och Bagheera av vrede och sorg. Bagheera klättrade, som han aldrig hade klättrat förr, men de tunna grenarna brusto under hans tyngd, och han gled ned, med klorna fulla av bark.
»Varför varnade du inte människoungen?» röt han åt den stackars Baloo, som hade satt i väg i klumpigt trav i hopp att hinna upp aporna. »Vad tjänade det till att halvt slå ihjäl honom med stryk, när du ändå inte varnade honom?»
»Skynda på! Skynda på! Vi... vi kanske hinna fatt dem», flämtade Baloo.
»Med den här farten? Med den skulle man inte hinna upp en sårad ko. Du laginpluggare, du barnplågare — rullar du i väg en mil till på det här sättet, så spricker buken på dig. Sitt still och låt oss överlägga! Hitta på nånting! Det är inte tid för jakt nu. De skulle kanske släppa honom, om vi följde dem för tätt i hälarna.»
»Arrula! Ho! De ha kanske redan släppt honom, trötta på att bära honom. Vem kan lita på Bandarlog? Strö döda flädermöss på mitt huvud! Ge mig svarta ben att äta. Rulla mig i vilda bins svärmar, att jag må stingas till döds, och begrav mig med hyenan, ty jag är den uslaste bland björnar. Arrulela! Åho! O, Mowgli, Mowgli! Varför varnade jag dig inte för Apfolket i stället för att halvt krossa ditt huvud? Nu kanske jag dunkat dagens läxa ur hans minne, och han blir ensam i djungeln utan Mästareorden.»
Baloo slog ramarna för öronen och vaggade fram och tillbaka stönande. »Åtminstone kunde han alla orden ordentligt för en stund sedan», sade Bagheera otåligt. »Baloo, du har varken minne eller respekt för dig själv. Vad tror du djungeln skulle tänka, om jag, Svarte Pantern, började krumbukta mig och tjuta som Sahi Piggsvin?»
»Vad bryr jag mig om, vad djungeln tycker? Han är nog död vid det här laget!»
