Sida:Djungelboken 1915.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mörka timmarna. Det var mitt budskap. God jakt, I alla därnere!»

»Stinn kräva och ljuv sömn, Chili» ropade Bagheera. »Jag skall komma ihåg dig vid mitt nästa byte och spara huvudet för din räkning, du den bästa bland glador!»

»Äh, det var ingenting! Ingenting. Gossen ägde Mästareorden. Det var det minsta jag kunde göra för honom», sade Chil och kretsade åter upp mot sitt bo.

»Han har inte glömt att bruka sin tunga», sade Baloo och skrockade belåtet och stolt. »Att tänka sig, att en sådan liten pyssling kunde komma i håg Mästareorden till fåglarna, medan han släpades bort högt upp genom träden!»

»Nåja, de piskades ju formligen in i honom» , sade Bagheera. Men jag är stolt över honom, och nu måste vi ge oss i väg till de Kalla Hålorna.»

De visste alla, var stället låg, men få av Djungelfolket hade någonsin varit där; ty vad man kallade Kalla Hålorna var en gammal övergiven stad, förlorad och begraven i djungeln, och de vilda djuren använda icke gärna platser, som människorna en gång ha begagnat. Vildsvinet gör det, men ej de jagande släktena. För övrigt bodde apor där, om man nu kan säga, att aporna bo någonstädes, och intet djur med någon självaktning brukade komma inom synhåll av ruinerna utom i tider av torka, då de halvt raserade brunnarna och reservoarerna brukade innehålla litet vatten.

»Det är en halv natts färd — med full fart», sade Bagheera, och Baloo såg mycket betänksam ut.

»Jag skall skynda på så mycket jag kan», sade han ängsligt.

»Vi våga inte vänta på dig. Du får följa efter, Baloo. Vi måste färdas på snabba fötter, Kaa och jag.» »Fötter eller inte fötter, nog håller jag jämn fart med alla dina fyra», sade Kaa snävt.

Baloo gjorde ett försök att rusa iväg, men måste sätta sig ned för att flåsa ut, och så lämnade de honom efter, medan Bagheera skyndade framåt i sträckt pantergalopp. Kaa sade ingenting, men hur än Bagheera ansträngde sig, höll sig Klipp-pyton i jämbredd med honom. När de kommig till en bergström, vann Bagheera, ty han hoppade över den, under det att Kaa måste simma, med huvudet och två fot av halsen över vattnet; men på jämn mark tog Kaa igen det förlorade avståndet.

»Vid det Brustna Lås, som gav mig friheten», sade Bagheera, då skymningen hade fallit på, »du är ingen dålig fotgängare, du!»

»Jag är hungrig», sade Kaa. »Och för resten ha de kallat mig en spräcklig groda.»

»Mask — jordmask, och gul till på köpet.»

»Gärna för mig! Låt oss gå på», sade Kaa, och det var som om han hade runnit fram på marken, alltid finnande den kortaste vägen med sin skarpa blick och hållande sig vid den.

I Kalla Hålorna hade apfolket icke den ringaste tanke på Mowglis vänner. De hade fört gossen till den Förlorade Staden och voro för tillfället mycket belåtna med sig själva. Mowgli hade aldrig förr sett en indisk stad, och ehuru alltsammans var nästan en enda ruinhög, syntes honom staden mycket underbar och lysande. Någon konung hade byggt den för mycket länge sedan på en liten höjd. Ännu kunde man spåra den stenlagda väg, som hade lett upp till de nu förstörda portarna, där de sista träsplintorna hängde på de nötta, rostiga gångjärnen. Träd hade växt på och genom murarna; bröstvärn och tinnar hade störtat ned och splittrats, vilda klängväxter hängde ut genom tornfönstren nedför murarna i yviga tovor.

Ett stort slott utan tak krönte kullen. Slottsgårdarnas och springbrunnarnas marmor var splittrad och full med röda och gröna fläckar, och till och med stenplattorna på den gård, där kungens elefanter bott, hade brustit sönder och sprängts av gräs och buskar. Från slottet kunde man se rad på rad av taklösa hus, som kommo staden att likna en samling tomma, svarta honungskakor; vidare såg man det formlösa stenblock, som hade tjänstgjort som avgud på torget, där fyra gator möttes, hålen och groparna i gathörnen, där de offentliga brunnarna hade stått, samt de vittrade tempelkupolerna, med vilda fikonträd spirande fram på sidorna.

Aporna kallade platsen sin stad och gåvo sig sken av att förakta djungelfolket, därför att det bodde i skogen. Och ändå hade de icke en aning om, till vad ändamål