Sida:Djungelboken 1915.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


byggnaderna hade uppförts eller hur de skulle begagnas. De brukade sitta i ring i förhallen till kungens konseljsal och klia sig efter loppor och låtsas vara människor; eller också rände de in och ut i de taklösa husen och samlade ihop gipsstycken och gamla ornamentsspillror i ett hörn och glömde, var de hade gömt dem, och slogos och tjöto i kämpande högar; och så plötsligt slutade de upp för att i stället springa ut och leka på kungens trädgårdsterrasser, där de skakade rosenbuskarna och apelsinträden bara för nöjet att se frukt och blommor falla. De undersökte alla gångar och mörka tunnlar i slottet och de hundratals små mörka rummen, men de kommo aldrig ihåg vad de hade och icke hade sett. Och så drevo de omkring, en och en eller parvis eller i hopar, och berättade för varandra, att de voro precis som människor. De drucko vid brunnarna och smutsade ned allt vattnet, och så blevo de arga och började slåss igen, för att strax därpå åter bli sams och rusa tillsammans allihop i en skock och hojta och skrika: »Det finns ingen i hela djungeln så vis och god och fin och stark och ädel som Bandarlog.» Och så började de om igen på samma sätt, tills de tröttnade på staden och återvände till trädtopparna, i hopp att Djungelfolket äntligen skulle uppmärksamma dem.

Mowgli, som hade uppfostrats under Djungelns Lag, varken tyckte om eller förstod detta slags liv.

Aporna släpade honom in i Kalla Hålorna sent på aftonen, och i stället för att gå till vila, som Mowgli skulle ha gjort efter en lång resa, togo de varandra i hand och dansade ringdans och sjöngo sina tokiga visor. En av aporna höll tal och berättade för kamraterna, att Mowglis tillfångatagande bildade en ny epok i Bandarlogs historia, ty Mowgli skulle visa dem, hur man flätar ihop kvistar och grenar till skydd mot regn och köld. Mowgli samlade upp några klängväxter och började fläta ihop dem, och aporna försökte göra efter, men på några minuter hade de förlorat intresset och började rycka sina vänner i svansarna och hoppa upp och ned på alla fyra under oupphörliga hostningar.

»Jag vill ha mat», sade Mowgli. »Jag är obekant med den här delen av djungeln. Skaffa mig föda eller låt mig jaga här.»

Tjugu eller trettio apor satte i väg för att bringa honom nötter och vilda meloner, men under vägen råkade de i slagsmål, och sedan tyckte de, att det var för besvärligt att bära hem vad som hade blivit kvar av frukterna. Mowgli var öm i kroppen och ond och hungrig och han strövade omkring i den öde staden och ropade Främlingens Jaktrop; men ingen svarade, och Mowgli tyckte, att han verkligen hade kommit på ett mycket dåligt ställe. »Allt vad Baloo sade om Bandarlog är sant», tänkte han för sig själv. »De ha ingen lag, intet jaktrop och inga hövdingar — ingenting annat än dåraktigt prat och små tjuvaktiga händer. Så. att om jag svälter ihjäl eller dödas här, så är det mitt eget fel. Men jag måste försöka återvända till min egen djungel. Baloo kommer nog att slå mig, men det är bättre än att flyga efter kringvirvlande rosenblad med Bandarlog.»

Knappast hade han kommit till stadsmuren, förrän aporna drevo honom tillbaka, i det de intalade honom, att han inte själv förstod hur bra han hade det, och nöpo honom för att göra honom tacksam. Han bet ihop tänderna och teg, men måste följa de skränande aporna till en terrass ovanför de röda sandstensreservoarerna, som voro till hälften fyllda med regnvatten. Där fanns ett förfallet lusthus av vit marmor, byggt för drottningar, som hade varit döda i många hundra år. Det välvda taket hade till hälften störtat in och stängt för den underjordiska gång från slottet, genom vilken drottningarna brukade komma in; men väggarna utgjordes av genombrutet rosverk av marmor — vackert, mjölkvitt gallerverk med infattning av agater och karneoler, jaspis och lasursten, och då månen steg upp bakom kullen, sken den in genom gallerverket och kastade på marken skuggor, som liknade broderad svart sammet. Ehuru öm i lederna, sömnig och hungrig, kunde likväl Mowgli icke låta bli att skratta, då Bandarlog började, tjugu på en gång, berätta honom, huru stora och visa och starka och ädla de voro och hur dåraktig han var, som ville lämna dem. »Vi äro stora. Vi äro fria. Vi äro underbara. Vi äro det underbaraste folk i hela djungeln! Det säga vi alla, och då måste det väl vara sant», skreko de. »Nu kan du, sedan du hört det, föra våra ord till Djungelfolket, så att de i framtiden uppmärksamma oss. Hör nu noga på, medan vi berätta dig allt om våra utmärkta personer.» Mowgli gjorde inga