Sida:Djungelboken 1915.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Gott! Då börjar dansen — Kaas hungerdans. Stilla och giv akt!»

Han slingrade sig två eller tre gånger i en vid krets, i det han svängde huvudet från höger till vänster. Så började han göra öglor och åttor med sin kropp och mjuka, flytande trianglar, som slutade i kvadrater och femsidiga figurer och ringelhögar, oavbrutet, utan brådska och aldrig ett ögonblick upphörande med sin låga, surrande sång. Det blev allt mörkare och mörkare, tills slutligen de släpande, skiftande ringlarna försvunno, men alltjämt hördes rasslandet av fjällen.

Baloo och Bagheera stodo stilla som förstenade, med kluckande läten i struparna och med nackhåren stående på ända, och bredvid stod Mowgli och tittade på och undrade.

»Bandarlog», ljöd omsider Kaas röst, »kunnen I röra hand eller fot utan min befallning? Tala!»

»Utan din befallning kunna vi ej röra hand eller fot, o Kaa!»

»Gott! Kommen nu alla ett steg närmare mig!»

Apornas led rörde sig nu hjälplöst framåt, och Baloo och Bagheera togo ett stelt steg framåt i takt med dem.

»Närmare!» väste Kaa, och alla rörde sig åter.

Mowgli lade händerna på Baloo och Bagheera för att få bort dem, och de två stora vilddjuren foro upp liksom vaknande ur en stygg dröm.

»Håll kvar din hand på min axel», viskade Bagheera. »Håll den kvar där, eller jag måste gå dit igen — måste till Kaa. Ååh!»

»Det är ju bara gamle Kaa, som gör cirklar i dammet», sade Mowgli. »Låt oss gå.»

Och de tre smögo sig genom ett hål i muren ut i djungeln.

»Uff!» sade Baloo, när han åter stod under de tysta träden. » Aldrig mer vill jag ha något att skaffa med Kaa», tillade han och ruskade kraftigt på sig.

Han vet mer än vi», sade Bagheera darrande. » Hade jag stannat där en minut längre, skulle jag ha gått rakt i gapet på honom.»

»Men vad betyder allt det här?» sade Mowgli, som inte kände någonting om en pytons förmåga att tjusa sitt offer.

» Jag såg ingenting annat än en väldigt stor orm, som gjorde fåniga cirklar, tills mörkret kom. Och så var han alldeles sårig på nosen. Ha, ha ha!»

»Mowgli», sade Bagheera strängt, »hans nos var sårig för din skull, liksom mina öron och sidor och tassar och Baloos nacke och skuldror äro sönderslitna för din skull. Varken Baloo eller Bagheera kommer att kunna jaga med något nöje på mången god dag.»

»Asch, det betyder ingenting», sade Baloo, »vi ha fått människoungen tillbaka.»

»Visserligen, men han har kostat oss mycken tid, som kunde ha använts på god jakt, har kostat oss sår och hår — jag är halvplockad längs ryggen — och först och främst har han kostat oss äran. Ty kom ihåg, Mowgli, jag, som är Svarte Pantern, var tvungen att ropa Kaa till min hjälp, och Baloo och jag blevo enfaldiga som små fåglar av den där hungerdansen. Allt detta, människounge, var följden av din lek med Bandarlog.»

»Det är sant, det är sant!» sade Mowgli sorgset. »Jag är en elak människounge och jag känner mig djupt bedrövad.»

»Uff! Vad säger Djungellagen, Baloo?»

Baloo ville inte gärna åsamka Mowgli flera ledsamheter, men han kunde icke tumma med lagen, och därför mumlade han: »Ånger utestänger aldrig straff. Men kom ihåg, Bagheera, han ar ju så liten.»

»Det minns jag nog, men han har ställt till ofog, och prygel måste vankas. Mowgli, har du något att anföra?»

»Nej, jag har handlat orätt, Baloo och du ha lidit ont. Det är rättvist.»

Bagheera gav honom ett halvt dussin klappar, som voro helt lindriga ur pantersynpunkt — de skulle knappt ha väckt någon av hans egna ungar — men för en sjuårig pojke blevo de till just så mycket stryk, som man kan önska sig slippa. När allt var över, fnyste Mowgli och steg upp utan ett ord.

»Nå», sade Bagheera, »hoppa nu upp på min rygg, Lille Bror, så gå vi hem.»

En av Djungellagens många förträffliga egenskaper är, att straffet stryker ett streck över allt. Det är intet gnat vidare.

Mowgli lutade sitt huvud mot Bagheeras rygg och sov så djupt, att han inte ens vaknade, då han lades ned hemma i varghålan.