Sida:Djungelboken 1915.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag... jag måste ha ropat under striden», svarade Bagheera. »Baloo, är du sårad?»

»Jag är inte säker på att de inte sleto sönder mig i hundra små björnbitar», sade Baloo, i det han betänksamt skakade på det ena benet efter det andra. »Usch, vad jag är mörbultad! Såvitt jag kan förstå, Kaa, ha vi dig att tacka för livet, Bagheera och jag.»

»Åh, ingen orsak. Var är människopysslingen?»

»Här i fallgropen. Jag kan inte klättra ut», ropade Mowgli. Den brustna kupolens valv låg rakt över honom. »Tag honom härifrån. Han dansar som Mor Påfågel, »han kommer att trampa sönder våra ungar», sade glasögonsormarna nedifrån.

»Åhå», sade Kaa småskrattande, » han tycks ha vänner överallt, den där människoungen. Drag dig tillbaka, pyssling! Gömmen er, Giftfolk! Jag bryter ned muren.»

Kaa sökte noga, till dess han fann ett glanslöst ställe i marmorornamentet, som utvisade en svag punkt, gjorde ett par lätta stötar med huvudet för att få det rätta avståndet, varpå han lyfte upp sex fot av sin kropp kapprak från marken och gav med full kraft och med nosen först ett halvt dussin krossande stötar. Rosverket brast och störtade ned i ett moln av damm och skräp, och Mowgli hoppade raskt ut genom öppningen och kastade sig mellan Baloo och Bagheera, med en arm om varderas tjocka hals.

»Har du lidit någon skada?» sade Baloo och omfamnade honom ömt.

»Jag är öm i alla leder, hungrig och inte så litet blånupen; men, o, vad de ha hårdhänt farit fram med er, mina bröder! Ni blöda.»

»Andra också», sade Bagheera, slickande sig om nosen, och såg på apliken på terrassen och runt dammen.

»Det gör ingenting, det gör ingenting, bara du är räddad, du pärla bland alla små grodor!» pep Baloo.

»Det få vi tala vidare om sedan», sade Bagheera i en sträv ton, som Mowgli inte alls tyckte om. »Men här är Kaa, som vi ha att tacka för segern och du för ditt liv. Tacka honom nu vackert som vi äro vana, Mowgli.»

Mowgli vände sig om och såg den stora Pytons huvud svävande en fot öfver sitt eget.

»Jaså, det här är människopysslingen» , sade Kaa. » Mycket fint hans skinn, och för resten är han inte olik Bandarlog. Var på din vakt, människounge, så att jag inte av misstag tar dig för en apa någon mörk natt, när jag nyss bytt om skinn.»

»Vi äro av ett blod, du och jag», svarade Mowgli. »Jag har dig att tacka för lifvet från och med denna natt. Mitt byte skall bli ditt byte, när helst du är hungrig, Kaa.»

»Tusen tack, Lille Bror», sade Kaa, men hans ögon gnistrade. »Och vad månde en så morsk liten jägare nedlägga för byte? Jag utber mig ynnesten att få följa med nästa gång han drager ut.»

» Jag nedlägger ingenting själv — jag är för liten — men jag driver rågetter mot dem, som kunna konsten. När din mage är tom, så kom till mig och se, om jag talar sanning. Jag har en smula färdighet i dc här» — han sträckte ut händerna — »och råkar du någon gång i en fälla, så kanske jag kan betala skulden, i vilken jag står till dig, till Bagheera och Baloo. God jakt åt er alla, mina mästare!»

»Bra talat!» brummade Baloo, ty Mowgli hade verkligen tackat riktigt vackert.

Pyton sänkte sitt huvud ett ögonblick lätt mot Mowglis axel. »Ett modigt hjärta och en artig tunga», sade han. »Det kommer att föra dig långt inom djungeln, pyssling. Men drag dig nu skyndsamt härifrån med dina vänner. Gå och sov, ty månen lutar till nedgång, och vad som nu skall ske är ej nyttigt för dig att skåda.»

Månen höll på att sjunka bakom kullarna, och raderna av darrande apor, som hade skockat sig tillsammans på murar och tinnar, sågo ut som trasiga, fladdrande fransar. Baloo gick ned till dammen för att få sig en klunk, och Bagheera började ordna sin päls, då Kaa gled ut mitt på terrassen och slog ihop käkarna med en ljudlig smäll, som drog alla apornas ögon mot honom.

»Månen sjunker», sade han. » Är det ännu tillräckligt ljust för er att se?» Från murarna kom en klagan lik vindens suck i trädtopparna:

»Vi se, o Kaa!»