Sida:Djungelboken 1915.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


fall är! Ätit och druckit med, och han inbillar sig, att jag skulle vänta, tills dess han sovit! Nå, var är det han lagt sig? Om vi vore en tio stycken av de våra, skulle vi kanske kunna slå ned honom, där han ligger. De här bufflarna gå inte till anfall, såvida de inte vädra honom, och jag kan inte tala deras språk. Kunna vi komma bakom hans spår, så att de få väderkorn på det?»

»Han simmade ett gott stycke nedför Waigunga-floden för att avskära spåret», sade Gråbror.

»Det var förstås Tabaqui, som rådde honom till det; själv skulle han aldrig kommit på den tanken.» — Mowgli stod med fingret i munnen och funderade. — »Den stora hålvägen vid Waigunga! Den mynnar ut på slätten inte en halv mil härifrån. Jag skulle kunna föra hjorden runt genom djungeln till mynningen av ravinen och så komma rusande genom den, men då skulle han smyga ut andra vägen. Vi måste stänga för den utgången, Gråbror. Kan du skilja hjorden i två hälfter åt mig ?»

»Inte ensam kanske — men jag har fört med mig en klok medhjälpare.»

Gråbror travade bort och kröp in i ett hål. Och så stack där fram ett stort grått huvud, som Mowgli kände väl igen, och genom den heta luften skar det ödsligaste av alla rop i djungeln — en vargs jakttjut vid middagstid.

»Akela, Akela!» ropade Mowgli och klappade i händerna. » Jag borde ha förstått, att du inte skulle glömma mig. Vi ha ett styvt göra, som väntar oss. Skilj hjorden i två delar, Akela. Jaga kor och kalvar för sig och tjurarna och buffeloxarna för sig.»

De båda vargarna sprungo — alldeles som i »väva vadmal» — in och ut i hjorden, som frustade och kastade upp huvudena och skilde sig i två hopar. I den ena stodo korna med sina kalvar i mitten och blängde och stampade i marken, beredda att, om bara någon av vargarna stannade ett ögonblick, gå till anfall och trampa livet ur honom. I den andra frustade och stampade tjurarna och ungtjurarna, men ehuru de sågo mera imponerande ut, voro de långt mindre farliga, ty de hade inga kalvar att skydda. Inte ens sex karlar skulle ha kunnat dela upp hjorden så raskt och så väl.

»Vilken befallning ger du mig?» sade Akela flämtande. »De försöka att förena sig igen.»

Mowgli hoppade upp på Ramas rygg.

»Driv undan tjurarna till vänster, Akela. Och när vi dragit bort, Gråbror, så håll ihop korna och driv in dem i nedre ändan av hålvägen.»

»Hur långt?» sade Gråbror flåsande och flämtande.

»Tills sidorna äro så höga, att Shere Khan inte kan hoppa uppför dem», ropade Mowgli. »Håll dem kvar där, tills vi komma ned.»

Tjurarna satte iväg, när Akela gläfste, och Gråbror höll stånd framför korna. De gjorde ett anlopp mot honom, och han drog sig undan, och så fortsattes till ravinens fot, medan Akela drev tjurarna långt åt vänster.

»Bra gjort!» ropade Mowgli. »Ett anfall till, och så äro de riktigt i farten. Försiktigt nu, Akela, — försiktigt! Nafsa inte för häftigt, för då anfalla tjurarna. Hurra! Det här går livligare till än att driva svartbockar. Hade du en aning om att de här kreaturen kunde röra sig så snabbt?»

»Jag har... har jagat sådana här också i min dar», sade Akela kippande efter andan i dammet. »Skall jag vända dem in mot djungeln?»

»Ja, ja, vänd dem, men fort, fort! Rama är vild av raseri. Åh, om jag bara kunde tala om för honom, vad hjälp jag i dag behöver av honom!»

Tjurarna drevos till höger denna gång och rände brakande in i den täta småskogen. De andra vallgossarna, som vaktade sina hjordar en halv mil längre bort, skyndade till byn, så fort deras ben kunde bära dem, under rop att bufflarna hade blivit tokiga och skenat sin väg. Men Mowglis plan var enkel nog. Allt vad han önskade göra var att beskriva en stor cirkel uppför sluttningen och komma fram till ravinens övre mynning, låta tjurarna gå ned där och så fånga Shere Khan mellan tjurarna och korna; ty han visste, att Shere Khan omedelbart efter en måltid med full dryck till icke skulle vara i stånd att klättra uppför hålvägens sidor. Han sökte nu med vänligt tilltal stilla bufflarna; och Akela hade dragit sig tillbaka till eftertruppen och gläfste endast ett par gånger för att sätta fart på de eftersta. De hade gjort en lång, lång båge, ty de ville inte komma för