Sida:Djungelboken 1915.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


nära ravinen och varna Shere Khan. Slutligen hade Mowgli fått ihop sin skrämda hjord vid mynningen av ravinen på en gräsbeväxt liten slätt, som brant sluttade ned mot själva ravinen. Från denna höjd kunde man över trädtopparna se slätten nedanför; men vad Mowgli betraktade var hålvägens sidor, och hatt såg med icke ringa belåtenhet, att de voro nästan lodräta, medan vildvinet och klängväxterna, som hängde ned över dem, icke skulle ge fotfäste åt en tiger, som försökte klättra upp.

»Låt dem nu andas ut, Akela», sade han och höll upp handen. »De ha inte vädrat honom ännu. Låt dem andas ut. Jag måste ge Shere Khan bud om vem som kommer. Vi ha honom i fällan.»

Han satte händerna för munnen och skrek nedåt hålvägen — det var nästan som att ropa i en tunnel — och ekona hoppade från klippa till klippa.

Först efter en god stund hörde man det släpande, sömniga morrandet från en fullmätt tiger, som just vaknat.

»Vem ropar?» sade Shere Khan, och en praktfull påfågel flaxade upp ur hålvägen under gällt skrikande.

»Jag, Mowgli. Nu är det tid, du boskapstjuv, att komma till Rådsklippan. Ned, jaga ned dem, Akela! Gå på, Rama, gå på!»

Hjorden hejdade sig ett ögonblick vid kanten av sluttningen, men Akela gav hals med fullt jaktskall, och de störtade utför en efter en, liksom strömdraget efter en ångare, och sand och stenar virvlade kring dem. När de väl kommit i farten, kunde intet hejda dem, och innan de ens kommit ned på bottnen av hålvägen, fick Rama väder av Shere Khan och bölade.

»Ha, ha!» sade Mowgli. »Nu vet du, vad det gäller!»

Och en störtflod av svarta horn, frustande mular och stirrande ögon virvlade nedför hålvägen liksom klippblock vid översvämning; de svagare bufflarna trängdes ut åt sidorna, där de revo sönder sig på klängväxterna. De visste, vilket arbete de hade för sig — det fruktansvärda anfallet av en buffelhjord, som ingen tiger kan hoppas motstå. Shere Khan hörde dundret av hovarna, reste sig och lunkade nedåt hålvägen, spejande åt sidorna efter en utväg att undkomma; men väggarna reste sig branta, och han måste fortsätta, tung efter sin middag och det rikliga vattendrickandet, beredd till allting annat hellre än att slåss. Buffelhjorden plumsade nu genom den pöl, tigern nyss hade lämnat, bölande så att det trånga passet ekade. Mowgli hörde ett annat bölande, som svarade från den motsatta mynningen av hålvägen, såg Shere Khan göra helt om (tigern visste, att om det måste bli strid, var det bättre att möta tjurar än kor med deras kalvar); och så snavade Rama, snubblade och fortsatte över någonting mjukt och rusade, med de andra tjurarna tätt i hasarna in i den andra hjorden, medan de svagare bufflarna lyftes upp av stöten, när hjordarna törnade ihop. Sammanstötningen var så häftig, att båda flockarna i en klump drevos ut på slätten, stångande och stampande och frustande. Mowgli passade på och gled ned från Ramas rygg, slående med käppen omkring sig till höger och vänster.

»Fort, Akela! Hugg in på dem! Skingra dem, eller stånga de ihjäl varandra! Driv undan dem, Akela! Såja, Rama! Såja, såja, såja, mina barn! Sakta nu, sakta! Allt är nu över.»

Akela och Gråbror sprungo fram och tillbaka, nafsande bufflarna i benen, och fastän hjorden svängde om en gång för att rusa uppför hålvägen igen, lyckades Mowgli få Rama att vända, och de andra följde efter till dypölarna.

Shere Khan hade blivit trampad tillräckligt. Han var död, och gladorna hade redan börjat samlas kring honom.

»Bröder, det var en hunds usla död han fick», sade Mowgli och kände efter kniven, som han alltid bar i en skida kring halsen, nu sedan han levde tillsammans med människor. »Men han skulle aldrig ha börjat strid. Oj, oj, vad hans hud skall komma att ta sig bra ut på Rådsklippan! Nu gäller det att gå raskt till verket.»

En pojke, som blivit uppfostrad bland människor, skulle aldrig ha drömt om att på egen hand flå en tiofots tiger; men Mowgli förstod sig bättre än någon annan på huru ett djurs hud är anpassad och huru den tages av. Men ett styvt arbete var det, och Mowgli sprätte och slet och pustade en hel timme, medan vargarna lättjefullt sträckte ut tungorna eller kommo fram och höggo i ett tag, när han befallde. Plötsligt kände han en hand på sin axel, och då han tittade