Genom natten, genom den heta natten, ilen fort med mig, mina bröder! Vi vilja fly byns ljus och gå mot den bleka månen.
Waigungas böljor! Människoflocken har utstött mig. Jag gjorde dem intet ont, men de hyste fruktan för mig. Varför fruktade de mig?
Vargflock! Även du har utstött mig. Djungeln är stängd för mig och stängda för mig äro byns portar. Varför äro de stängda?
Liksom läderlappen flyger mellan de stora vilddjuren och fåglarna så flyger jag mellan byn och djungeln. Varför gör jag det?
Jag dansar på Shere Khans hud, men min själ är mäkta bedrövad. Min mun är sargad och sårad med stenar från byn, men min själ är mäkta glad, emedan jag har kommit tillbaka till djungeln. Varför är min själ både bedrövad och glad?
Sorg och glädje kämpa hos mig, liksom ormarna kämpa om våren. Tårarna komma ur mina ögon, men jag skrattar, under det det att de rinna. Varför skrattar och gråter jag?
Jag är två Mowgli, men Shere Khans hud är under mina fötter.
All djungeln vet, att jag har dödat Shere Khan. Pröven, pröven noga o, vargar.
Ve, mitt hjärta är tungt av allt detta, som jag ej kan fatta.
DEN VITA SÄLEN.
O, sov du, min lilla, nu natten sig sänker,
och svart blir det vatten, som glänste så grönt.
Se, månljusets silver på vågkammar blänker,
och djupt ned i vågdalen ligga vi skönt.
Bland böljor som ila, så ljuv blir din vila,
kryp ned, lilla simlabb, och slumra i ro!
Ej storm skall dig störa, ej haj dig förgöra:
du sover i vaggande sjöarnas bo!
Allt det här tilldrog sig för åtskilliga år sedan på en plats kallad Novastoshnah, på nordöstra udden av S:t Paulsön, långt, långt bort i Behrings hav. Limmershin, vintergärdsmygen, berättade mig historien, då han, driven av stormen, slog ned i riggen på en ångare, som gick på Japan, och jag hade tagit ned honom i min hytt och givit honom värme och mat ett par dagar, tills han var i stånd att flyga tillbaka till S:t Paulsön. Limmershin är nog en konstig liten fågel, men han kan dock tala sanning.
Ingen kommer till Novastoshnah utom för affärer, och det enda folk, som har regelbundna affärer på platsen, är sälfolket. De komma under sommarmånaderna i hundra och åter hundra tusental från det kalla grå havet; ty Novastoshnahstranden erbjuder sälar större bekvämligheter än någon annan plats i hela världen. Sjö-Snapp visste det, och varje vår simmade han, varhelst han än befann sig — simmade som en torpedbåt rakt på Novastoshnah och slogs där under en månads tid med sina kamrater om en god plats på klipporna, så nära havet som möjligt. Sjö-Snapp var femton år gammal, en väldig gråpälssäl med nästan en riktig man på skuldrorna och långa, otäcka betar. Då han lyfte sig upp på framlabbarna, räckte han mer än fyra fot över marken, och hans vikt, om någon hade varit nog djärv att väga honom, skulle
