Sida:Djungelboken 1915.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ha varit nära sjuhundra skålpund. Han var ärrig över hela kroppen efter vilda strider, men han var alltid beredd att börja en ny. Han brukade vända huvudet åt ena sidan, liksom vore han rädd att se sin fiende i ansiktet; men så sköt han fram som en blixt, och när de väldiga tänderna sutto ordentligt fast i den andra sälens nacke, kunde denna få ge sig i väg, om han ville, men någon hjälp av Sjö-Snapp fick han sannerligen inte. Dock hade Sjö-Snapp aldrig jagat en sårad säl, ty det stred mot Strand-Reglerna. Han ville endast ha utrymme vid havet för sin barnskara; men då det fanns fyrtio eller femtio tusen andra sälar, som jagade där för varje vår, kan man förstå, att det var ett förskräckligt visslande, skällande, rytande och frustande på stranden. Från en liten höjd, kallad Hutchinsonhöjden, hade man utsikt över ett tre och en halv mil långt område, och detta var betäckt av kämpande sälar, och bränningarna voro fullpackade med huvuden av andra sälar, som skyndade mot land för att få vara med om slagsmålen. De slogos i brottsjöarna, de slogos på sanden, och de slogos på barnkamrarnas blanknötta basaltklippor, ty de voro precis lika dumma och bråkiga av sig som människor. Deras hustrur kommo aldrig till ön förrän sent i maj eller tidigt i juni, ty de hade inte lust att låta slita sig i stycken. De unga sälarna på två, tre och fyra år, som ännu ej hade bildat eget hushåll, tågade omkring en halv mil inåt land, tvärs igenom de kämpandes led, och tumlade omkring under lek på sanddynerna i flockar och legioner och nötte bort varenda liten bit av grönt, som stack upp. De gingo under namn av »holluschickie» — ungkarlarna — och det fanns av dem kanske två eller tre hundra tusen ensamt vid Novastoshnah.

Sjö-Snapp hade just slutat sitt fyrtiofemte slagsmål en vår, då Matkah, hans milda, blanka blidögda hustru, kom upp ur havet; och han högg henne i nackbastet och kastade ned henne på det område han utvalt, i det han barskt sade:

»Sen som alltid! Var har du hållit hus?»

Sjö-Snapp brukade aldrig äta någonting under de fyra månader han stannade på stranden, och därför var han vanligtvis vid dåligt humör. Matkah förstod, att det inte var värt att svara. Hon såg sig omkring och kuttrade inställsamt:

»Nej, men så omtänksamt av dig! Du har i år återtagit den gamla platsen.»

»Jo, jag skulle tro det! sade Sjö-Snapp. »Se på mig!»

Han var sargad och blödde på tjugu ställen; ett öga var nästan bortslitet och hans sidor voro rivna i trasor.

»O, ni karlar, ni karlar!» sade Matkah och fläktade sig med baklabben. »Varför kunna ni inte vara förståndiga och i godo komma överens om platserna? Du ser ut som om du varit i slagsmål med Dödar-Valen.»

»Jag har inte gjort annat än slagits sedan mitten av maj. Stranden är olycksaligt packad den här säsongen. Jag har stött på minst hundra sälar från Lukannonstranden, som varit på jakt efter bostäder. Varför kan inte folk stanna där de höra hemma?»

»Ja, jag har ofta tyckt, att vi skulle ha det mycket trevligare, om vi uppsökte Utterön i stället för den här överbefolkade platsen», sade Matkah.

»Bah, endast holluschickie bege sig till Utterön. Om vi sökte oss dit, skulle man påstå, att vi vore rädda. Vi måste hålla vårt anseende uppe, min vän.»

Sjö-Snapp sänkte stolt sitt huvud mellan de feta axlarna och låtsade ta sig en lur på ett par minuter, men hela tiden höll han skarp utkik om någon anledning till strid skulle erbjudas. När alla sälarna och deras hustrur vore i land, kunde man höra deras skrik miltals ut på havet genom den hårdaste storm. Lägst räknat fanns där över en miljon sälar på stranden — gamla sälar, sälmödrar, späda barn och holluschickie, brottande, knuffande, bölande, kravlande och lekande med varandra — promenerande ned till havet och återvändande i troppar och regementen, sträckande ut sig på varje fotsbredd mark, så långt blicken kunde nå; och förande skärmytslingar i brigader borta i dimman. Det är nästan alltid dimmigt vid Novastoshna, undantagandes någon gång då solen tittar fram och låter allting stråla en stund i klar regnbågsglans.

Kotick, Matkahs unge, var född mitt i all denna oreda, och han bestod av bara huvud och axlar, med bleka, vattniga blå ögon, som små sälar alltid ha; med det fanns någonting i hans hud, som kom hans mor att mycket noga granska honom.