Sida:Djungelboken 1915.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


är det värsta av allt, som ett vilt djur kan råka ut för. Vi kalla det hydrophobia, vattuskräck, men de kalla det dewanee — vansinne — och ta till flykten.

»Stig in», sade Vargfar stelt, »men någon mat ha vi inte.»

»För en varg kanske inte», sade Tabaqui, »men för en fattig stackare som jag är ett torrt ben riktig kalasmat. Föga passar det oss Gidurlog (schakalfolket) att vara petiga och nosgranna.» Och så kilade han in längst bort i hålan och hittade benet efter en bock, som det fanns litet kött på, och så slog han sig gladeligen ned och knaprade.

»Tusen tack för god mat», sade han och slickade sig om nosen. »Så vackra de ädla barnen äro! Och så'na stora ögon de ha! Sannerligen, sannerligen, jag borde ha kommit ihåg, att kungabarn äro fullfärdiga redan i vaggan.»

Nu visste Tabaqui lika väl som någon annan, att det inte finns någonting värre än att smickra barn i deras egen närvaro, och det gladde honom att se Vargfars och Vargmors missbelåtna miner.

Tabaqui satt tyst och njöt av den förtret han ställt till, och därpå sade han med skadeglädje:

»Shere Khan, den väldige, har bytt jaktmarker. Under nästa månskifte ämnar han jaga bland bergen här, efter vad han berättat mig.»

Shere Khan var den tiger, som höll till i närheten av Waingungafloden, tjugu engelska mil därifrån.

»Det har han inte rättighet till», utbrast Vargfar förargad, »enligt Djungelns Lag har han inte rätt att flytta utan laga uppsägning. Han kommer att skrämma bort vartenda villebråd på tio mils omkrets, och jag — jag måste jaga för två under den här tiden.»

»Hans mor gav honom inte för ro skull namnet Lungri (Den halte)», sade Vargmor lugnt. »Halt har han varit på ena foten alltsedan han föddes. Det är därför han bara dödar boskap. Nu äro byamännen i Waigunga förargade på honom, och så kommer han hit för att göra våra byamän lika förbittrade. De komma att snoka igenom djungeln efter honom, då han är långt bort, och vi och våra barn måste fly, då gräset sättes i brand. Ja, sannerligen äro vi inte stor tack skyldiga Shere Khan!»

»Skall jag frambära er tacksamhet till honom?» frågade Tabaqui.

»Ut!» fräste Vargfar. »Ut med dig och jaga med din herre! Du har ställt till ofog nog för i afton.»

»Jag går», sade Tabaqui lugnt. »Ni kunna höra Shere Khan nere i snåren. Jag kunde ha besparat mig budskapet.»

Vargfar lyssnade, och därnere i dalen, som sluttade mot en liten flod, hörde han det hesa, ilskna, morrande, entoniga lätet av en tiger, som intet rov har fått och föga frågar efter, om hela djungeln får veta det.

»En sådan galning!» sade Vargfar. »Att börja ett nattarbete med sådant oljud! Inbillar han sig, att våra råbockar likna hans feta Waigungaoxar?»

»Tyst! Det är varken oxe eller bock han jagar i natt», sade Vargmor. »Han är på människojakt.»

Lätet hade övergått till ett slags surrande och spinnande ljud, som tycktes komma från alla väderstreck. Det är detta ljud, som gör skogshuggare och zigenare, då de sova under bar himmel, yra i huvudet och kommer dem att ibland rusa rakt i gapet på tigern.

»Människor!» sade Vargfar. »Tvi då! Finns det inte skalbaggar nog och tillräckligt med grodor i dammarna, så att han inte behöver äta människokött, och det till på vår mark.»

Djungelns Lag, som aldrig stadgar någonting utan skäl, förbjuder djuren att äta människokött, såvida de inte döda för att lära sina barn konsten, och då måste de jaga utanför flockens eller stammens jaktmarker. Det verkliga skälet till förbudet är, att en människas dödande förr eller senare betyder ankomsten av vita män på elefanter, med gevär, och hundratals bruna män, med gonggonger, raketer och facklor. Då få alla i djungeln lida därav. Men det skäl, djuren själva sins emellan anföra, är att människan är den svagaste och värnlösaste av alla levande varelser och att det inte är idrottsmannamässigt att röra henne. De påstå också — och det är sant — att människoätare bli skabbiga och förlora tänderna.

Det spinnande lätet blev starkare och slutade i ett rytande »a—arrh!» från en tiger, som tar språng.