Sida:Djungelboken 1915.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Topp!» sade den unga sälen bekymmerslöst. »Om du vinner, följer jag med.»

Han hann aldrig ändra beslut, ty Koticks huvud sköt fram och hans tänder borrade sig in i späcket på den unga sälens nacke. Så reste han sig på bakdelen och halade sin motståndare nedför stranden, skakade honom och slog omkull honom. Därpå skrek Kotick till sälarna:

»Jag har gjort mitt bästa för er under dessa fem år. Jag har funnit ön, där ni skulle kunna leva trygga, men innan era huvuden bli dragna av era dumma halsar, tro ni det inte. Men jag skall lära er. Giv akt nu!»

Limmershin berättade mig, att han aldrig i sitt liv — och Limmershin är varje år ögonvittne till tiotusen väldiga sälars strid — att han aldrig i hela sitt lilla liv hade sett någonting, som gick upp mot Koticks anfall bland barnkamrarna. Han kastade sig över den största sälbjässe han fick fatt uti, grep honom i strupen och slängde och dängde honom, tills han väste fram en bön om nåd, och då kastade han undan honom och anföll den nästa. Ser ni, Kotick hade aldrig fastat, han, fyra månader vart år, som de stora sälarna gjorde, och hans simturer på djupt vatten höllo honom i den utmärktaste kondition, och det bästa av allt, han hade aldrig kämpat förut. Hans krusiga vita man stod på ända av raseri, hans ögon lågade, hans stora huggtänder glänste och han var härlig att skåda. Gamle Sjö-Snapp, hans far, såg honom rusa förbi, slungande undan de gamla grånade sälarna, som hade de varit hälleflundror, och vräkande omkull de unga ungkarlarna åt alla håll; och Sjö-Snapp uppgav ett tjut och skrek: »Han må vara tokig eller ej, men han är den bästa kämpen på stränderna. Ge dig inte i kast med far din, min son, han står på din sida!»

Ett jubelskrän var Koticks svar, och gamle Sjö-Snapp rullade in i stridsvimlet med mustascherna stående på ända och tjutande som ett lokomotiv, medan Matkah och den sältös, som skulle gifta sig med Kotick, höllo sig på vederbörligt avstånd och beundrade sina karlar. Det var en härlig strid, ty de två kämpade så länge det fanns en säl, som vågade lyfta upp huvudet, och när det inte fanns någon, som vågade det, paraderade de stolt av och an på stranden, sida vid sida under högljutt skrän.

När natten kom och norrskenet blinkade och flammade genom dimman, kröp Kotick upp på en kal klippa och såg ned över de illa åtgångna barnkamrarna och de sönderslitna och blödande sälarna. »Nu», sade han, »har jag lärt er veta hut.»

»Vid alla sälar!» sade gamle Sjö-Snapp, i det han tungt stretade uppför klippan, ty han var fruktansvärt illa tilltygad. »Dödarvalen själv skulle inte ha farit fram värre med dem. Son, jag är stolt över dig, och vad mera är, jag följer med till din ö — om du har någon.»

»Hören, I tjocka sjösvin! Vem följer mig till Sjö-Ko-tunneln? Svara, eller skall jag ännu en gång lära er!» skrek Kotick.

Det gick ett sorl som tidvattnets porlande utefter stränderna. »Vi följa dig», sade tusen trötta röster. »Vi följa Kotick, den Vita Sälen.» Då lät Kotick huvudet sjunka ned mellan axlarna och slöt stolt ögonen. Han var inte längre en vit säl, utan röd från huvud till svans. Men han skulle ha föraktat sig själv, om han sett efter eller vidrört ett enda av sina sår.

En vecka senare begåvo sig han och hans armé (nära tiotusen holluschicke och gamla sälar) norrut till Sjö-Ko-tunneln med Kotick som ledare, och de sälar, som stannade kvar vid Novastoshnah, kallade dem idioter. Men nästa vår, när de alla möttes vid fiskbankarna i Stilla havet, berättade Koticks sälar så underbara historier om de nya stränderna på andra sidan Sjö-Ko-tunneln, att allt flera och flera sälar lämnade Novastoshnah. Naturligtvis gick det inte med ens, ty sälar äro inte vidare klippska av sig, och de behöva god tid för att fundera på saker och ting; men år efter år begåvo sig allt flera sälar bort från Novastoshnah och Lukannon och de andra barnkamrarna till de lugna, skyddade stränder, där Kotick sitter somrarna igenom och blir allt tjockare och fetare och starkare för varje år, medan holluschickie leka runt omkring honom i det hav, dit ingen människa kommer.