Sida:Djungelboken 1915.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tiden nära kusten. Kotick simmade runt omkring dem och över dem och under dem, men han kunde aldrig få dem att öka farten med en enda mil. När de kommo längre norrut, höllo de bugande rådplägningar med några timmars mellanrum, och Kotick bet nästan av sig mustascherna av otålighet, tills han såg, att de följde ett varmt strömdrag, något som ingav honom litet mera respekt för deras förstånd. En natt sjönko de genom det klara vattnet — sjönko som gråstenar — och för första gången, sedan han gjort deras bekantskap, började de simma raskt. Kotick följde, och farten förvånade honom, ty han hade aldrig drömt om att det kunde vara någonting bevänt med sjökon som simmare. De satte kurs på en brant klippa vid kusten, en klippa som stupade ned i djupt vatten, och döko in i ett mörkt hål vid foten av den, tjugu famnar under vattenytan. Det var en lång, lång simtur, och Kotick hade börjat längta efter frisk luft, innan han kom ut ur den mörka tunnel, genom vilken de hade fört honom.

»Vid alla sälar» , utropade han, då han flämtande och pustande åter kom upp i öppet vatten vid andra ändan, »det var en lång dykning, men den lönade sig.»

Sjökorna hade skingrat sig och betade lättjefullt längs kanten av den vackraste strand Kotick hade sett i hela sitt liv. Där funnos milslånga sträckor av blankslipade klipphällar, utmärkt passande att göra sälbarnkamrar utav, där funnos lekplatser med hård och sluttande mark inåt land, och där funnos dyningar för sälarna att dansa i och långt gräs att rulla i och sanddyner att klättra upp och ned för; och — det bästa av allt — Kotick kände av vattnet, som aldrig lurar en klok säl, att människor aldrig hade varit där. Det första han gjorde var att övertyga sig om att fisket var bra, och därpå simmade han längs stränderna och tog reda på de härliga låga sandöar, som halvt doldes i den vackra, böljande dimman. Norrut, långt ut till havs, sträckte sig en rad av bankar och skär och klippor, som aldrig skulle låta ett fartyg komma närmare land än sex sjömil, och mellan öarna och fastlandet gick ett djupvatten, som sträckte sig ända fram till de tvärbranta klipporna, och någonstädes nedanför klipporna låg mynningen till tunneln.

»Det är ju ett nytt Novastoshnah, men tio gånger bättre», sade Kotick. »Sjökorna måste vara klokare än jag tänkte. Människor kunna inte komma nedför klipporna, vore de aldrig så duktiga, och skären åt havet till skulle slå ett fartyg i spillror. Om någon plats i havet är säker, så är det den här.»

Han började tänka på sältösen han lämnat kvar hemma, men fastän han hade brått att komma tillbaka till Novastoshna, utforskade han grundligt det nya landet för att kunna svara på alla frågor.

Därpå dök han för att taga reda på, var mynningen till tunneln fanns, och begav sig så med full fart genom den och satte kurs söderut. Ingen annan än en sjöko eller en säl skulle ha drömt om att en sådan plats fanns, och då han såg tillbaka mot klipporna, kunde han knappast själv tro, att han hade varit där.

Han var tio dagar på hemfärden, ehuru han inte simmade långsamt; och då han landade strax ovanför Sjölejonsnäset, var den första han stötte på just den lilla sältös, som hade väntat på honom, och hon såg på blicken i hans öga, att han hade funnit sin ö till sist.

Men holluschickie och Sjö-Snapp, hans far, och alla de andra sälarna skrattade ut honom, då han berättade för dem, vad han hade upptäckt, och en ung säl ungefär vid hans ålder sade: »Allt det där är nog mycket bra. Kotick, men du kan inte komma så där utan vidare och befalla oss bort härifrån. Kom ihåg, att vi ha kämpat för våra hem och barn, vi, men det har aldrig du gjort. Du har föredragit att driva omkring på sjön.» De andra sälarna skrattade, och den unga sälen började att stolt vända och vrida på huvudet från ena sedan till den andra. Han hade just gift sig samma år och gjorde inte liten affär därav.

»Jag har intet hem att kämpa för», sade Kotick. »Jag endast önskade att visa er alla det ställe, där ni kunde ha det tryggt. Vad tjänar strid till?»

»Om du vill dra dig ifrån att slåss, så har jag naturligtvis ingenting mer att säga», sade den unga sälen med ett elakt skratt.

»Följer du med dit bort, om jag vinner?» sade Kotick, och det flammade ett grönt skimmer i hans ögon, ty han var arg över att alls behöva slåss.