Sida:Djungelboken 1915.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


trädgårdsgång, mycket både våt och smutsig, och en liten gosse sade, då han fick se honom:

»Här är en död mungon. Låt oss ställa till begravning.»

»Nej», sade hans mor, »låt oss i stället ta in honom och torka honom. Kanske är han inte riktigt död.»

De buro in honom i huset, och en stor man tog honom mellan pekfingret och tummen och förklarade, att han inte var död, utan endast halvkvävd; så virade de in honom i bomull och värmde honom vid en liten eld, och han öppnade ögonen och nös.

»Nu» , sade den store mannen (det var en engelsman, som nyss hade flyttat in i villan), »ska vi inte skrämma honom, utan se vad han tänker göra.»

Det är den svåraste sak i världen att skrämma en mungon, ty den förtäres från nos till svans av nyfikenhet. Hela mungonfamiljens valspråk är: »Spring och se efter!» och Rikki-tikki var en äkta mungon. Han tittade på bomullen och kom till den slutsaten, att det inte dugde att äta, sprang runt bordet, slog sig ned och ordnade sin päls, kliade sig och hoppade upp på den lilla gossens axel.

»Bliv inte rädd, Teddy», sade fadern. »Det är hans sätt att ingå vänskap».

»Hu! Han kittlar mig under hakan» , sade Teddy.

Rikki-tikki tittade ned mellan pojkens krage och hals, nosade på hans öra och klättrade därpå ned på golvet, där han satte sig och gnuggade nosen.

»Kors i all världen! Och detta är ett vilt djur!» sade Teddys mor. »Han är förmodligen så där tam för att vi varit vänliga mot honom.»

»Alla mungoner äro på det sättet», sade hennes man. »Om Teddy bara låter bli att lyfta honom i svansen eller stoppa in honom i en bur, kommer han att springa ut och in i huset dagen i ända. Ge honom litet mat.»

De gåvo honom ett litet stycke rått kött. Rikki-tikki tyckte det var rysligt gott, och då han slutat äta, gick han ut på verandan och satte sig i solskenet och purrade upp sin päls för att få den att torka ända till hårrötterna.

»Det finns mer att utforska i det här huset» , sade han för sig själv, »än hela min familj skulle hinna med i hela sitt liv. Jag skall verkligen stanna här och forska.»

Han använde hela den dagen på att ströva omkring i huset. Han höll på att dränka sig i badkaren, stack nosen i ett bläckhorn på skrivbordet och brände den på ändan av den store mannens cigarr, ty han hade klättrat upp i knät på den store mannen för att se, hur det gick till att skriva. Vid nattens inbrott sprang han in i Teddys sovrum för att se på, när fotogenlampan tändes, och när Teddy gick till sängs, klättrade Rikki-tikki också upp i sängen; men han var en orolig sängkamrat, ty han skulle upp och lyssna på varje ljud under hela natten och se efter, varifrån det kom. Teddys mor och far kommo in för att ännu en gång se till sin gosse, och Rikki-tikki stod då vaken på örngottskudden.

»Jag tycker inte om det här», sade Teddys mor; »han kan bita barnet.»

»Det gör han inte», sade fadern. »Teddy är säkrare tillsammans med det här lilla kräket, än om han bevakades av en blodhund. Om en orm skulle komma in i barnkammarn nu...»

Men Teddys mor ville inte ens tänka på någonting så rysligt.

Tidigt på morgonen kom Rikki-tikki till den första frukosten på verandan, ridande på Teddys axel, och man gav honom bananer och litet kokta ägg; och han satt i knä på dem alla i tur och ordning, ty varje väluppfostrad mungons hopp är att en dag bli en husmungon och ha rum att springa omkring i; och Rikki-tikkis mor (hon bodde en tid i generalens hus i Segowlee) hade noga präntat in hos Rikki, hur han skulle uppföra sig, om han någon gång komme i sällskap med vita människor.

Därpå gick Rikki-tikki ut i trädgården för att se efter, vad där fanns att bese. Det var en stor trädgård, endast till hälften odlad, med buskar, stora som bersåer, av Marskalk Niel-rosor, citron- och apelsinträd, bambudungar och snår av högt gräs. Rikki-tikki slickade sig om nosen. »Det var en utmärkt jaktmark!» sade han, och hans svans blev purrig som en buteljborste vid tanken därpå; och han skuttade upp och ned genom trädgården, snokade här och snokade där, till dess han fick höra ytterst bedrövliga röster i en törnbuske. Det var Darzee, skräddarfågeln, och hans maka. De hade gjort sig ett varkert näste genom att foga