Sida:Djungelboken 1915.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ihop två stora löv och sy ihop deras kanter med fibrer, varpå de hade fyllt ihåligheten med bomull och fjäderdun. Boet svängde fram och tillbaka, där de sutto på kanten och skreko.

»Vad står på?» frågade Rikki-tikki.

»Vi äro mycket olyckliga», sade Darzee. »En av våra ungar föll i går ur boet, och Nag åt upp honom.»

»Hm!» sade Rikki-tikki. »Det var ju mycket ledsamt. Men jag är främling här — vem är Nag?»

Darzee och hans maka kröpo utan att svara ned i boet, ty ur det tjocka gräset vid foten av busken kom en sakta väsning — ett hemskt isande ljud, som kom Rikki-tikki att ta ett skutt tillbaka på drygt två fot. Tum för Tum ur gräset reste sig därpå huvudet och den utvidgade huvan på Nag, den stora svarta glasögonsormen, och han var fem fot lång från tunga till stjärt. När han hade lyft en tredjedel av kroppen över marken, stannade han balanserande fram och tillbaka, alldeles som en maskrosstängel gungar i vinden, och han stirrade på Rikki-tikki, med dessa stygga ormögon, som aldrig ändra uttryck, vadhelst ormen har i tankarna.

»Vem Nag är?» sade han. »Jag är Nag. Den store guden Brama satte sitt märke på allt vårt folk, när den första glasögonsormen bredde ut sin hatt för att skydda Brama mot solen, när han sov. Se och frukta!»

Han vidgade ännu mera ut sin huva, och Rikki-tikki såg på baksidan av den glasögonsmärket, som fullständigt liknar hyskan i ett hak- och hyskknäppe. Han blev rädd ett ögonblick, men det är omöjligt för en mungon att för någon längre tid känna fruktan, och fastän Rikki-tikki aldrig förr hade mött en levande glasögonsorm, hade hans mor fött upp honom med döda glasögonsormar, och han visste, att en vuxen mungons arbete hela livet igenom är att slåss med och äta ormar. Nag visste det också, och i djupet av sitt kalla hjärta kände han sig rädd.

»Gott», sade Rikki-tikki, och hans svans började åter purra upp sig, »märke eller icke märke, tycker du det är rätt att äta upp stackars fågelungar, som händelsevis ramla ur boet?»

Nag hade sin tanke för sig och spejade efter den minsta lilla rörelse i gräset bakom Rikki-tikki. Han visste, att mungoner i trädgården betydde död förr eller senare för honom och hans familj; men han ville avleda Rikki-tikkis vaksamhet. Därför sänkte han en smula på huvudet och vände det åt sidan.

»Låtom oss resonera», sade han. »Du äter ju ägg. Varför skulle inte jag äta fåglar?»

»Se dig om! Se dig om!» sjöng Darzee.

Rikki-tikki visste bättre än att förlora tid på att titta. Han hoppade upp i luften så högt han kunde, och i samma ögonblick ven förbi under honom Nagainas huvud, Nags elaka makas. Hon hade krupit bakom honom, medan han talade, för att göra slut på honom, och han hörde hennes ilskna väsning, när anfallet misslyckades. Han kom ned nästan rakt på hennes rygg, och hade han varit en gammal mungon, skulle han ha förstått, att nu var tiden inne att med ett bett krossa ryggraden på henne; men han var rädd för ormens förfärliga tillbakapiskande stjärtslag. Han gav visserligen ett bett, men bet icke tillräckligt länge, utan hoppade bort från den svängande stjärten, lämnande Nagaina sårad och full av raseri.

»Usla, usla Darzee!» sade Nag, i det han sköt i höjden så mycket han kunde för att komma åt fågelboet i törnbusken; men Darzee hade byggt det utom räckhåll för ormarna, och det endast svängde fram och tillbaka.

Rikki-tikki kände, hur hans ögon blevo röda och heta (när en mungons ögon bli röda, är han arg), och han satte sig upprätt på svansen och bakbenen som en liten känguru, spejande omkring sig och småpratande för sig själv i raseri. Men Nag och Nagaina hade försvunnit i gräset. När en orm misslyckats med ett hugg, säger han aldrig någonting eller ger något tecken till vad han ämnar företaga härnäst. Rikki-tikki brydde sig inte om att följa dem, ty han kände sig inte säker på att kunna sköta två ormar på en gång. Därför trippade han bort till sandgången nära huset och satte sig ned för att tänka. Om man studerar gamla naturalhistorier, finner man där det påståendet, att när mungon strider med en orm och råkar att bli biten, springer han bort och äter en viss ört, som kurerar honom. Detta är inte sant. Segern beror endast på ögats snabbhet och fotens snabbhet — ormhugg mot mungonhopp — och som intet