Sida:Djungelboken 1915.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


öga kan följa rörelsen av ett ormhuvud, när det hugger, gör detta saken mycket underbarare än någon trollört. Rikki-tikki visste, att han var en ung mungon, och detta gjorde det så mycket roligare för honom att tänka, att han hade lyckats undgå ett anfall bakifrån. Det ingav honom självtillit, och då Teddy kom springande utför sandgången, var Rikki-tikki färdig att låta sig smekas. Men just som Teddy lutade sig ned, var det någonting som slingrade sig litet i sanden, och en tunn röst hördes: »Var på din vakt! Jag är döden.» Det var Karait, den dammgrå lilla ormen, som helst håller till bland grått vägdamm; och hans bett är lika farligt som glasögonsormens. Men han är så liten, att ingen tänker på honom, och därför gör han människorna så mycket större skada.

Rikki-tikkis ögon blevo åter röda, och han dansade fram mot Karait med den egendomliga vaggande och svängande rörelse, som han hade ärvt av sin familj. Det ser mycket komiskt ut, men detta sätt att gå är så fullkomligt avvägt, att man kan göra det tväraste hopp åt vilket håll man vill; och när man har att göra med ormar, är detta en fördel. Om nu bara Rikki-tikki hade vetat, att han höll på att göra någonting mycket farligare än att slåss med Nag; ty Karait är så liten och kan vända så snabbt, att om inte Rikkis bett träffade honom strax bakom huvudet, skulle han få mothugget i ögat eller läppen. Men Rikki visste det inte; hans ögon voro alldeles röda, och han vaggade fram och tillbaka, spanande efter ett bra ställe att hugga in på. Karait gjorde ett anfall. Rikki hoppade åt sidan och försökte rusa rakt på honom, men det lilla otäcka dammgrå huvudet flög fram en hårsmån från hans skuldra, och han måste hoppa över hans kropp, med ormhuvudet tätt i hälarna på sig.

»Rikki-Tikki-Tavi».

Teddy ropade upp mot huset: »Åh, titta hit! Vår mungon håller på att döda en orm. Och Rikki-tikki hörde ett skrik från Teddys mor. Hans far kom utspringande med en käpp, men just som han kom fram till valplatsen, hade Karait gjort ett nytt anfall men skjutit fram dubbelt för långt, och Rikki-tikki hade gjort sitt språng, hoppat upp på ormens rygg, pressat ned hans huvud mellan sina framben och huggit sina tänder i ryggen på honom så långt upp som han kunde få något tag. Bettet förlamade Karait, och