Sida:Djungelboken 1915.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


din vinge bräckt, och så låter du Nagaina jaga dig till den här busken, säg vill du det? Jag måste gå till melonsängen, men om jag gjorde det utan vidare, skulle hon se mig.»

Darzee var en tomhuvad liten stackare, som aldrig kunde rymma mer än en tanke på en gång i sin hönshjärna; och just på grund av att han visste, att Nagainas barn föddes ur ägg liksom hans egna, kunde han först icke tänka sig, att det kunde vara rätt gjort att döda dem. Men hans maka var en klok fågel, och hon förstod, att glasögonsormars ägg betydde detsamma som unga glasögonsormar längre fram; därför flög hon ur boet och lämnade åt Darzee att hålla ungarna varma och fortsätta med sin sång om Nags död. Darzee påminde verkligen i många stycken om en man.

Hon flög bort och slog ned och flaxade framför Nagaina på sophögen, i det hon skrek: »O, min vinge är bräckt! Pojken i huset kastade en sten på mig och bräckte den.» Och så flaxade hon ännu mera förtvivlat.

Nagaina lyfte upp huvudet och väste: »Det var du, som varnade Rikki-tikki, då jag var nära att döda honom. Sannerligen, du har valt en dålig plats att bli halt på.»

Och så rörde hon sig framåt mot Darzees maka, glidande fram över soporna.

»Pojken bräckte den med en sten!» skrek Darzees maka.

»Gott! Om det kan lända dig till en smula tröst efter döden, så kan jag tala om, att jag kommer att göra upp räkningen med pojken. Min man ligger på sophögen, men innan natten kommer, skall pojken i huset ligga mycket tyst och stilla. Vad tjänar det till att springa undan så där? Jag kommer ju ändå att fånga dig. Lilla dumsnut där, titta på mig!»

Darzees maka förstod dock bättre än att lyda den uppmaningen, ty en fågel, som blickar in i en orms ögon, blir så förfärad, att han inte kan röra sig ur fläcken. Darzees maka flaxade på under ömkligt pipande och utan att lämna marken, medan Nagaina följde efter med ökad fart.

Rikki-tikki hörde dem komma på gången från stallet, och han rusade bort till ändan av melonsängen nära muren. Där i den varma ströhalmen, som täckte melonerna, fann han, mycket listigt gömda, tjugufem ägg av ungefär samma storlek som bantamhönsägg, men med en vitaktig hinna i stället för skal.

»Det är inte en dag för tidigt», tänkte han; ty han kunde se ormungarna hopringlade innanför hinnan, och han visste, att i samma minut som de utkläcktes, skulle var och en av dem vara i stånd att döda en människa eller mungon. Han bet så skyndsamt som han kunde av ändarna på äggen, varvid han särskilt var noga med att krossa ormungarna, och vände då och då på ströhalmen för att se efter, att han inte hade glömt något. Till sist fanns det bara tre ägg kvar, och Rikki-tikki började småskratta för sig själv, då han fick höra Darzees maka ropa:

»Rikki-tikki, jag har lockat Nagaina mot huset och nu har hon gått upp på verandan och — o, skynda, skynda! — hon har mordiska planer!»

Rikki-tikki krossade två ägg, ramlade baklänges ned för melonsängen med det tredje ägget i munnen och rusade i väg till verandan det fortaste han kunde springa. Teddy och hans föräldrar sutto där vid sin första frukost, men Rikki-tikki såg, att de inte åto någonting. De sutto som stenbilder och deras ansikten voro vita. Nagaina låg hopringlad på mattan vid Teddys stol, på bekvämt hugghåll från Teddys nakna ben, och hon svängde fram och tillbaka, under det hon sjöng en triumfsång.

»Son till den store man, som dödade Nag», väste hon, »sitt stilla! Jag är inte färdig ännu. Vänta en stund. Hållen er mycket stilla, alla tre! Om ni röra er, hugger jag, och om ni inte röra er, hugger jag. Åh, ni dumdristiga folk, som dödade min Nag!»

Teddys ögon voro fästa på fadern, och allt vad denne kunde göra var att viska: »Sitt stilla, Teddy! Rör dig inte. Teddy, håll dig stilla!»

I samma ögonblick kom Rikki-tikki fram och ropade:

»Vänd dig om, Nagaina, vänd dig om och slåss!»

»Allting har sin tid», sade hon, utan att flytta sin blick. Jag skall göra upp räkningen med dig sedan. Titta på dina vänner, Rikki-tikki! De sitta stilla och vita. De äro