Hoppa till innehållet

Sida:Djungelboken 1915.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rädda. De våga inte röra sig, och om du kommer ett steg närmare, så hugger jag.»

»Se efter dina ägg», sade Rikki-tikki, »i melonsängen vid muren. Gå och se efter, Nagaina!»

Den stora ormen vände sig halvt om och såg ägget på verandan.

»A—ah! Ge mig det!» sade hon.

Rikki-tikki lade en tass på vardera sidan om ägget, och hans ögon voro blodröda.

»Vad är priset på ormägg? På en glasögonsormunge? På en kunglig glasögonsormunge? På den siste — den allra siste av din ätt? Myrorna hålla nu som bäst på att äta alla de andra nere i melonsängen.»

Nagaina snurrade helt om, glömmande allting annat för det enda äggets skull, och Rikki-tikki såg Teddys far sträcka fram en stor hand, fatta Teddy i axeln och draga honom tvärs över det lilla bordet med tekopparna, i säkerhet och utom räckhåll för Nagaina.

»Lurad! Lurad! Rikk-tikk-tschk!» skrattade Rikki-tikki. »Pojken är i säkerhet, och det var jag — jag — jag som högg Nag i hatten i natt i badrummet.» — Därpå började han hoppa jämfota upp och ned med huvudet tätt intill golvet. — »Han slängde mig av och an, men han kunde inte skaka av mig. Han var död, innan den store mannen sköt sönder honom. Det var jag, som gjorde det! Rikki-tikki-tikk-tschk! Kom då, Nagaina! Kom och slåss med mig! Din änketid skall bli kort.»

Nagaina såg, att hon hade förlorat utsikten att döda Teddy, och ägget låg mellan Rikki-tikkis tassar.

»Ge mig ägget, Rikki-tikki. Ge mig det sista av mina ägg, och jag skall draga bort och aldrig komma tillbaka», sade hon och sänkte hatten.

»Ja visst, du skall draga bort och aldrig komma tillbaka, ty du kommer att hamna på sophögen bredvid Nag. Slåss, änka! Den store mannen har gått efter sin bössa. Slåss!»

Rikki-tikki hoppade omkring Nagaina, nätt och jämnt hållande sig utom räckhåll för hennes hugg, och hans små ögon liknade glödande kol. Nagaina kröp ihop och flög därpå ut mot honom. Rikki tog språng i höjden och tillbaka. Gång på gång gjorde hon utfall, och varje gång slog hennes huvud med en duns mot verandamattan och hon ringlade ihop sig som en urfjäder. Därpå började Rikki-tikki dansa i en cirkel för att komma bakom henne, och Nagaina snodde rundt, för att få sitt huvud mot hans nos, och frasandet av hennes stjärt på mattan lät som torra lövs prassel för vinden. Rikki-tikki hade glömt bort ägget. Det låg fortfarande på verandan, och Nagaina kom det allt närmare och närmare, till dess hon slutligen, då Rikki hämtade andan, grep det i sin mun, vände mot verandatrappan och flög i väg som en pil nedför sandgången med Rikki-tikki tätt efter. När glasögonormen flyr för livet, liknar han en pisksnärt rappande till en hästhals. Rikki-tikki insåg, att han måste fånga Nagaina, ty eljest skulle bekymren börja på nytt. Hon styrde kurs rakt på det höga gräset vid törnbusken, och Rikki-tikki hörde, under det han sprang, Darzee alltjämt gå på och sjunga sin lilla dumma triumfsång. Men Darzees maka var klokare. Hon flög ned ur boet, när Nagaina kom susande, och flaxade med vingarna kring Nagainas huvud. Om Darzee hade hjälpt till, skulle de kanske ha tvingat henne att ändra kurs, men nu endast sänkte Nagaina huvan och fortsatte sin väg. Emellertid gjorde det lilla dröjsmålet, att Rikki-tikki hann upp henne, och när hon dök in i råtthålet, där hon och Nag brukade bo, borrade sig hans små vita tänder i hennes stjärt, och han följde med henne ned i hålet. Mycket få mungoner, hur kloka och gamla de än må vara, ha lust att följa med en glasögonsorm in i hans hål. Det var mörkt i hålet, och Rikki-tikki hade inte en aning om, när det skulle vidga ut sig och lämna Nagaina rum att vända sig om och hugga honom. Han höll ursinnigt fast och stretade med fötterna, som tjänstgjorde som bromsar i den mörka sluttningen på den heta, dävna jorden. När gräset vid hålans mynning ej längre rörde sig, sade Darzee: »Nu är det slut med Rikki-tikki! Vi måste sjunga sorgkvädet över honom. Den tappre Rikki-tikki är död! Ty Nagaina dödar honom säkert under jorden.»

Så sjöng han en mycket sorglig sång, som han diktade ihop på rak arm, och just som han kom till det mest rörande stället, vajade gräset åter, och Rikki-tikki, överhöljd med