Sida:Djungelboken 1915.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


smuts, kröp fram ben för ben ur hålet och slickade sig om mustascherna. Rikki-tikki skakade av litet damm ur pälsen och nös. »Det är slut», sade han. »Änkan kommer aldrig ut mera.» Och de röda myrorna, som bodde bland grässtråna, hörde honom och började troppa ned den ena efter den andra för att se, om han talat sanning.

Rikki-tikki kröp ihop i gräset och sov där han låg — sov och sov, tills det var sent på eftermiddagen, ty han hade gjort ett styvt dagsverke.

»Välan», sade han, när han vaknade, »nu går jag tillbaka till huset. Tala om det för Kopparslagaren, Darzee, så kungör han för trädgården, att Nagaina är död.»

Kopparslagaren är en fågel, som framkallar ett ljud förvillande likt en liten hammares slag på en kopparkastrull; och orsaken varför han ständigt framkallar detta ljud är, att han tjänstgör som offentlig utropare i varje indisk trädgård och ropar ut alla nyheter för var och en, som har lust att höra på. Då Rikki-tikki gick uppför sandgången, hördes hans »lystring»toner liksom från en spröd gonggong och så det oupphörliga »ding-dong-tock! Nag är död — dong! Nagaina är död! Ding-dong-tock!» Budskapet kom alla fåglarna i trädgården att sjunga och grodorna att kväka, ty Nag och Nagaina brukade äta grodor likaväl som småfåglar.

När Rikki kom fram till huset, kommo Teddy och Teddys mor (hon såg ännu mycket blek ut, ty hon hade fallit i vanmakt) och Teddys far ut och nästan gräto av rörelse; och den kvällen åt han allt vad man gav honom, tills han inte orkade mera, och gick till sängs på Teddys axel, där Teddys mor såg honom, då hon kom sista gången för att se till sin gosse.

»Han har räddat våra liv och Teddys liv», sade hon till sin man. »Att tänka sig, att han räddat allas våra liv!» Rikki vaknade upp med ett hopp ,ty mungoner äro lättsövda.

»Jaså, är det ni», sade han. »Vad bråkar ni för? Alla glasögonsormarna äro döda, och om de inte vore det, så är ju jag här.»

Rikki-tikki hade alla skäl att känna sig stolt, men han blev inte högfärdig för det, och han höll vakt i trädgården som en mangon bör hålla vakt, med tand och skutt och språng och bett, till dess en glasögonsorm inte vågade sticka näsan inom trädgårdsmurarna.


DARZEES LOVSÅNG.

(Sjungen till Rikki-tikki-tavis ära).

Skräddare, skald, på en gång,
tvåfaldigt stolt åt min lott!
Stolt åt min jublande sång,
stolt åt mitt sömmade slott.
Över och under jag tonerna väver och väver mitt sömmade slott.

Sjung nu för dunungar små,
moder, som hjärtat dig bjöd!
Trygga vi nu kunna gå,
trädgårdens skräck ligger död:
fienden, dold bland rosornas blad — är nu vräkt på sophögen, död!

Säg, vem befriade oss?
Säg mig, hur namnet löd?
Rikki, den tappre att slåss,
Tikki, med ögon av glöd.
Rikki-tikki-tikki, med elfenbenständer och ögon av glöd.

Sjungen nu, fåglar, hans pris,
sjungen och bugen så sött!
Jublen på näktergalsvis!
Nej — sången jag alltid skött:
sjunga jag vill en lovsång för Rikki med borstsvans och ögon av rött...»

Här avbröt Rikki-tikki, så att resten av sången har gått förlorad.