och hållet själv hade hittat på; och så vräkte han honom över ända och lade sig med sina ofantliga knän ned på honom, tills livsgnistan slocknade med en rossling och ett tjut och ingenting annat fanns kvar än en lurvig, randig massa på marken, som Kala Nag tog vid svansen och släpade bort.
»Ja, det är visst och sant», sade Stor-Toomai, hans förare, son till Svart-Toomai, som hade fört honom till Abessinien, och sonson till Toomai vid Elefanterna, som hade sett honom fångas, »det finns ingenting, som Svarta Ormen fruktar utom mig. Han har sett tre generationer av oss fodra och rykta sig, och han lever nog, tills han får se den fjärde.»
»Han fruktar mig också», sade Lill-Toomai, i det han, med en enda klut på sig, sträckte på sig till sin fulla längd på fyra fot. Han var tio år gammal, äldste sonen till Stor-Toomai och enligt gammalt bruk skulle han, när han vuxit upp, intaga faderns plats på Kala Nags nacke och hantera den tunga järn-ankus, elefantpikstaven, som blivit blanknött av hans far och farfar och farfarsfar. Han visste vad han sade, ty han var född i Kala Nags skugga, hade lekt med snabelspetsen, innan han kunde gå, och Kala Nag skulle lika litet ha drömt om att inte lyda hans lilla gälla kommandoröst, som det skulle ha fallit honom in att döda honom den dag, då Stor-Toomai bar fram det lilla bruna dibarnet under hans snabel och befallde honom hälsa sin blivande herre. »Ja», sade Lill-Toomai, »han är rädd för mig»; och han klev med långa steg fram till Kala Nag, kallade honom ett gammalt tjockt svin och lät honom lyfta upp fötterna, den ena efter den andra.
»Uah! du är en duktig elefant», fortfor Lill-Toomai; och han vaggade sitt krusiga huvud och sade efter far sin: »Fast regeringen betalar för elefanterna, tillhöra de oss, deras mahuter (elefantförare). När du blir gammal, Kala Nag, kommer någon rik raja och köper dig av regeringen, för du är så stor och har så fina seder, och sedan får du ingenting annat att göra än att bära guldringar i öronen och en gyllene howdah (bärstol) på din rygg och ett rött kläde, prytt med guld, på dina sidor, och gå i spetsen för kungens processioner. Då skall jag sitta på din nacke, o Kala Nag, med en silver-ankus, och män skola springa framför oss med guldkäppar och ropa: 'Plats för konungens elefant!' Det blir härligt, Kala Nag, men inte så härligt som jakten i djungeln.»
»Hm!» sade Stor-Toomai. »Du är en pojke och lika vild som en buffelkalv. Det här rännandet upp och ned bland kullarna är inte den bästa regeringstjänsten. Jag börjar bli gammal och jag har ingen smak för vilda elefanter. Jag trivs bäst i murade elefantstall, med en spilta för varje elefant och med stadiga pålar att binda dem säkert vid och jämna, breda vägar att exercera dem på, men inte det här ständiga fältlivet. Tänk ändå vad Cawnporebarackerna voro bra. Det fanns en basar alldeles inpå och endast tre timmars arbete om dagen.»
Lill-Tomai kom mycket väl ihåg Cawnporeelefantstallen och sade ingenting. Han tyckte mycket mera om fältlivet och hatade dessa breda, jämna vägar, med det dagliga rotandet efter foder i furageringssreserverna, och de långa timmarna, då man ingenting annat hade att göra än titta på Kala Nag, som gick och var nervös vid sin påle. Vad Lill-Toomai tyckte om, var att klättra uppför ridstigar, där endast en elefant kunde ta sig upp; att dyka ned i dalarna inunder; att spåra upp vilda elefanter, som betade miltals därifrån; flykten av uppskrämda vildsvin och påfåglar framför Kala Nags fötter; de bländande, varma regnskurarna, när alla kullar och dälder ångade; de vackra, töckniga morgnarna, när ingen visste, var man skulle komma att slå nattläger; det oavbrutna, försiktiga drivandet av de vilda elefanterna, och så den ursinniga rusningen och fackelblossen och skriken och larmet under den sista nattens drev, när elefanterna vältrade in i förpålningen som rullstenar vid ett jordskred, därpå funno, att de inte kunde komma ut, och kastade sig mot de väldiga pålarna endast för att bli drivna tillbaka med rop och flammande facklor och salvor av lösa gevärsskott. Även en liten pojke kunde där vara till nytta, och Toomai för sin del gjorde lika stor nytta som tre andra pojkar. Han brukade få sin fackla och svängde den och tjöt som trots någon annan.
Men den riktigt trevliga stunden kom, när utdrivningen började och keddah'n, det vill säga inhägnaden, såg ut som en bild av världens undergång och människorna voro tvungna att teckna åt varandra, ty de kunde inte höra sig själva
