Sida:Djungelboken 1915.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tala. Då klättrade Lill-Toomai upp i toppen på en av de darrande inhägnadspålarna, med sitt solblekta bruna hår flygande löst över axlarna, ej olik en liten tomtenisse i fackelskenet; och så snart ett lugnt ögonblick inträdde i stormen, kunde man över trumpetandet och smällandet och brakandet av tåg och stönet från de tjudrade elefanterna höra hans uppmuntrande ord i gäll diskant till Kala Nag. »Mail, mail, Kala Nag! (Gå på, gå på, Svarta orm!) Dant do! (Ge honom med betarna!) Somalo! Somalo! (Försiktigt, försiktigt!) Maro! Mar! (Slå honom, slå honom!) Akta dig för pålen! Arre! Arre! Hai! Yai! Kya-a-ah!» brukade han skrika, och den väldiga kampen mellan Kala Nag och den vilda elefanten svängde fram och tillbaka över keddah'n, och de gamla elefantfångarna torkade svetten ur pannan och passade på att nicka åt Lill-Toomai, där han gestikulerade vilt i toppen av pålen under högljudda glädjerop.

I »Keddah'n».

Han inte bara gestikulerade. En natt gled han ned från sin påle, smög sig in bland elefanterna och kastade den lösa ändan av ett tappat rep till en drevkarl, som försökte få en snara kring benet på en liten morsk elefantkalv (kalvar äro alltid mera besvärliga än fullväxta djur). Kala Nag såg honom, grep honom med snabeln och langade upp honom till Stor-Toomai, som på fläcken gav honom några daskar och satte honom tillbaka på pålen. Morgonen därpå läxade han upp honom ordentligt och sade: »Kan du inte nöja dig med murade elefantstallar och en liten oskyldig tältforsling, utan måste gå ut på elefantfångst på egen hand, din lilla slyngel? Nu ha de där enfaldiga jägarna, vilkas lön är mindre än min, talat med Petersen Sahib om saken.»

Lill-Toomai blev rädd. Han visste inte stort om vita människor, men Petersen Sahib var för honom den största vita man i världen. Han var chef för hela Keddahetablissemanget — den man, som fångade alla elefanterna åt indiska regeringen och som visste mera om elefanternas vägar och vanor än någon annan levande människa.

»Vad — vad kommer nu att ske?» sade Lill-Toomai.

»Att ske? Det värsta som kan ske. Petersen Sahib är en galning; varför skulle han eljest jaga de här vilda satarna? Han kommer nog att fordra, att du också blir elefantfångare,