som var fäst vid djungeln år in och år ut, sutto på ryggarna av de elefanter, som tillhörde Petersen Sahibs fasta styrka, eller lutade sig mot trädstammarna, med gevären på armarna, och drevo skoj med förarna, som drogo bort, och skrattade, när de nyfångade elefanterna bröto sig ur ledet och sprungo omkring. Stor-Toomai gick fram till bokhållaren, med Lill-Toomai bakom sig, och Machua Appa, chefen för spårsökarna, sade med låg röst till en av sina vänner: »Där går åtminstone ett stycke gott elefantgry. Skada att skicka den där unga djungeltuppen att rugga på slätten.»
Men nu hade Petersen Sahib öra för allt omkring sig, som en man måste ha, som lyss på det tystaste bland allt levande — den vilda elefanten. Han vände sig om, där han låg utsträckt på Pudminis rygg, och sade:
»Vad är det fråga om? Jag har inte bland slättförarna kunnat upptäcka en enda man med tillräckligt förstånd att kunna snärja ens en död elefant.»
»Det är inte en man, utan en pojke. Han gick in i keddahn vid sista drevet och kastade upp ett rep till Barmao därborta, när vi försökte få den där unga kalven med fläcken på bogen skild från modern», sade Machua Appa, pekande på Lill-Toomai, och Petersen Sahib såg dit och Lill-Toomai bugade sig till jorden.
»Kastade ett rep — den där? Han är ju mindre än en pålbult? Hör på, pys, vad heter du?» sade Petersen Sahib?
Lill-Toomai var för rädd att kunna tala, men Kala Nag stod bakom honom, Toomai gjorde ett tecken med handen, och elefanten grep honom med snabeln och lyfte upp honom i jämnhöjd med Pudminis panna mitt för den store Petersen Sahib. Men Lill-Toomai gömde ansiktet i händerna, ty han var endast ett barn, och så snart det inte var fråga om elefanter, var han lika blyg som trots något barn.
»Åhå!» sade Petersen Sahib, leende under mustascherna. »Varför har du lärt din elefant det där konststycket? Var det för att hjälpa dig stjäla grönsäd från hustaken, när axen lagts ut för att torka?»
»Inte säd, du de fattiges beskyddare — utan meloner», sade Lill-Toomai, och alla karlarna runt omkring brusto ut i skallande skratt. De flesta av dem hade lärt sina elefanter samma konststycke; när de voro pojkar. Lill-Toomai hängde åtta fot högt i luften, och han önskade, att han befunnit sig åtta fot ned i jorden.
»Det är Toomai, min son, Sahib», sade Stor-Toomai och blängde argt. »Det är en mycket elak pojke, och han kommer att sluta i fängelset, Sahib.»
»Det tvivlar jag på», sade Petersen Sahib. »En pojke, som vågar sig in i en full keddah vid hans ålder, slutar inte i fängelse. Se här, pojkvasker, har du några slantar till namnam, eftersom det bor ett klokt litet huvud under ditt stora hårtak. Med tiden kanske du också blir jägare». — Stor-Toomai blängde ännu argare. — »Men kom ihåg, att en keddah inte är någon passande lekplats för ett barn», tillade Petersen Sahib.
»Får jag aldrig gå dit mera, Sahib?» frågade Lill-Toomai, i det han drog djupt efter andan.
»Jo.» — Petersen Sahib smålog igen. — »När du sett elefanterna dansa. Då är rätta tiden. Kom till mig, när du sett elefanterna dansa, så skall jag låta dig gå in i varenda keddah.»
Det blev ett nytt allmänt gapskratt, ty det där skämtet är gammalt bland elefantjägarna och betyder detsamma som aldrig. Det förekommer, gömda i skogarna, stora, avröjda jämna platser, som kallas elefanternas balsalar, men dessa påträffas endast av en slump, och ingen människa har någonsin sett elefanter dansa. När en elefantjägare skryter över sin skicklighet och sitt mod, säga de andra jägarna: »Och när såg du elefanterna dansa?»
Kala Nag satte ned Lill-Toomai, och denne bugade sig åter till jorden och följde med sin far och gav slantarna åt sin mor, som satt och gav di åt hans lilla bror; och de klättrade allesammans upp på Kala Nags rygg; och tåget av grymtande, skriande elefanter rullade ned för bergstigen mot slätterna. Det blev en mycket livlig marsch, tack vare de nya elefanterna, som ställde till bråk vid vartenda vadställe och i varje ögonblick måste drivas på med goda ord eller hugg och slag.
Stor-Toomai stack med sin pik Kala Nag i ren förargelse, ty han var mäkta förgrymmad; men Lill-Toomai var allför lycklig för att kunna tala. Petersen Sahib hade ju lagt märke till honom och givit honom pengar, så att han
