Sida:Djungelboken 1915.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kände sig som en menig soldat, som kallats fram ur ledet och fått beröm av högste befälhavaren.

»Vad kunde Petersen Sahib mena med elefantdansen?» viskade han slutligen till modern.

Stor-Toomai hörde honom och brummade:

»Att du aldrig kommer att bli en av de där spårhundsbufflarna — det var vad han menade. Hallå, ni där framme, vad är det, som stänger vägen?»

En assamesisk förare, som var tre eller fyra elefanter längre fram, vände sig förargad om och skrek:

»För fram Kala Nag och låt honom lära den där gröngölingen bland mina nya elefanter att uppföra sig bättre. Varför skulle Petersen Sahib just välja mig att följa med er, risfältåsnor? För fram din best längs sidan, Toomai, och låt honom ge några nyp med befarna. Vid alla bergsgudar, de nya elefanterna äro rent besatta, eller också vädra de kamrater i djungeln.»

Kala Nag dunkade den nya elefanten i revbenen och höll på att piska andan ur honom, och Stor-Toomai sade:

»Vi sopade kullarna rena från vilda elefanter vid sista fångsten. Det beror bara på ditt vårdslösa sätt att föra. Skall jag behöva hålla ordning längs hela tåget?»

»Nej, hör på honom!» sade den andre föraren. »Vi ha sopat kullarna rena! Ha, ha! Ni äro mycket visa, ni slättfolk. Alla utom en dumskalle, som aldrig förr sett djungeln, veta att jakten är slut för den här säsongen. Därför komma alla vilda elefanter i natt... — men varför skulle jag slösa visdom på en flodsköldpadda?»

»Vad komma de att göra?» frågade Lill-Toomai. »Åhå, pojkbyting, är du där? Nå ja, jag skall berätta det för dig, för du har då sunt förnuft. De komma att dansa, och det är bäst, att far din, som sopat alla kullarna rena från alla elefanterna, sätter dubbla kättingar mellan sina pålar i natt.»

»Vad är det för dumt prat?» sade Stor-Toomai. »I fytio år ha vi, far och son, skött elefanter, och vi ha aldrig hört några tokerier om danser.»

»Ja, det tror jag väl, men en slättbo, som bor i en koja, har inte reda på någonting utanför sin kojas fyra väggar. Nåja, lämna dina elefanter ofängslade i natt, så får du se vad som händer. Vad deras dans beträffar, så har jag sett platsen, där... Bapree bap! hur många slingringar har då Dihang-floden? Här ha vi åter ett vadställe och måste låta ungarna simma. Stopp, ni där bakom!»

På detta sätt, under prat och gräl och plaskande genom floderna, gick den första dagsmarschen till ett slags mottagningsläger för de nya elefanterna. Men de hade förlorat humöret långt innan de kommo dit.

Nu fastgjordes elefanterna med kedjor kring bakbenen vid inhägnadens grova pålar, extrarep lades på de nya elefanterna, och deras foder staplades upp framför dem; bergsjägarna tågade tillbaka till Petersen Sahib i kvällsskymningen, sedan de sagt till slättförarna att vara dubbelt vaksamma den natten och skrattat, när dessa frågade varför.

Lill-Toomai var närvarande, då Kala Nag åt sin aftonmåltid, och när natten föll på, vandrade han, outsägligt lycklig, genom lägret, på spaning efter en tam-tam. När ett indiskt barn känner sitt hjärta fullt, springer det inte omkring och ställer till oväsen och galna upptåg; det sätter sig ned och liksom frossar för sig självt. Och Lill-Toomai hade ju blivit tilltalad av Petersen Sahib! Om han nu inte hade funnit det han längtade efter, är det fara värt att han blivit sjuk. Men karamellshandlaren i lägret lånade honom en liten tam-tam — en trumma, som slås med flata handen — och han slog sig ned med benen i kors framför Kala Nag, just som stjärnorna började titta fram, och han dunkade och dunkade och dunkade på sin tam-tam, och ju mera han tänkte på den stora ära, som hade vederfarits honom, desto hårdare dunkade han, där han satt alldeles ensam bland elefantfodret. Där fanns ingen melodi och inga ord, men dunkandet gjorde honom lycklig. De nya elefanterna sleto i sina rep och skriade och trumpetade allt emellanåt, och han kunde höra sin mor i lägerhyddan vyssja hans lilla bror i sömn med en gammal, gammal sång om den store guden Shiva, som en gång lärde alla djuren vad de skulle äta. Det var en mycket smekande vaggsång, och första strofen lydde: