Sida:Djungelboken 1915.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


knävecken rasslade. Underskogen på ömse sidor om honom slets sönder med ett ljud som när man river lärft, ungträden, som han böjde undan åt höger och vänster med sina bogar, sprungo tillbaka och piskade hans sidor, och stora knippen av hoptovade klängväxter hängde ned från hans betar, då han slängde huvudet från ena sidan till den andra och plöjde sig väg. Lill-Toomai lade sig nu ned tätt utefter den stora nacken, för att inte någon svängande gren skulle sopa ned honom på marken, och han önskade, att han vore tillbaka i lägret igen. Gräset började bli blött, och Kala Nags fötter sögo och smackade, då han satte ned dem, och nattdimman i dalbottnen gjorde Lill-Toomai frusen. Där var ett plaskande och ett trampande och ett brusande av rinnande vatten, och Kala Nag klev genom en flodbädd, kännande sig för vid varje steg. Över vattenbruset, som virvlade kring elefantens ben, kunde Lill-Toomai höra ytterligare plaskande och litet trumpetande både uppför och nedför floden — grovmält brummande och argsint snörvlande, och hela töcknet omkring honom syntes fullt av rullande, böljande skuggor. »Åhå», sade han halvhögt med skallrande tänder, »elefantfolket är ute i natt. Då blir det dans utav.»

Kala Nag och Lill-Toomai.

Kala Nag plumsade upp ur vattnet, blåste snabeln ren och började åter klättra; men nu var han inte längre ensam och behövde inte bana sig väg. Den var redan röjd framför honom, sex fot bred, där det nedtrampade djungelgräset sökte repa sig och stå upp. Många elefanter måste ha gått den vägen för endast några minuter sedan. Lill-Toomai såg sig om, och bakom honom höll just en stor och vild elefantbest, med de små grisögonen glimmande som glödkol, på att arbeta sig upp ur den dimmiga floden. Därpå slöto sig åter träden, och de fortsatte uppåt, under trumpetande och brakande och ljudet av bristande grenar på ömse sidor. Slutligen stannade Kala Nag mellan två trädstammar på själva toppen av kullen. De utgjorde en del av en rundel av träd, som växte omkring en oregelbunden platå på en eller en och en halv hektar, och över hela denna plats hade, så vitt Lill-Toomai kunde se, marken trampats hård som ett tegelgolv. Några träd växte mitt på den öppna platsen, men deras bark var avnött och den vita veden inunder glänste