Sida:Djungelboken 1915.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Shiv, som grödan vattnar och råder över solens sken,
han satt där vid sin tröskel en dag för länge se'n,
gav var och en sin andel, sin mat, sitt släp, sin lott,
från tiggaren vid porten till kungen i sitt slott.
Allt gjorde han — Shiv Uppehållaren.
Mahadeo! Mahadeo! allt gjorde han:
törnet åt kamelen, åt korna mjuka strån,
en moders ömma hjärta åt dig, min lille son!

Lill-Toomai stämde in med ett muntert dunk-dunki-dunk vid slutet av varje strof, tills han kände sig sömnig och sträckte ut sig i fodret vid Kala Nags sida. Till sist började elefanterna, såsom de ha för vana, lägga sig ned den ena efter den andra, till dess endast Kala Nag stod kvar på ledets högra flygel; och han vaggade sakta av och an, med öronen lagda framåt för att lyssna till nattvinden, som blåste mycket sakta över kullarna. Luften var full av alla dessa nattliga ljud, som, när de sammansmälta, bilda en enda stor tystnad — rasslet av ett bamburör, som slår mot ett annat, prasslet av något levande kryp i snåret, pipet och flaxandet av en halvvaken fågel (fåglarna äro under natten mycket oftare vakna än vi tro) och bruset av vatten långt, långt bort i fjärran. Lill-Toomai sov en stund, och då han vaknade, var det härligt månsken, och Kala Nag stod ännu upprätt med spetsade öron. Lill-Toomai vände på sig, så att det prasslade i höet, och så låg han och betraktade båglinjen av elefantens väldiga rygg halvvägs upp mot himmelens stjärnor; och medan han låg där, hörde han så långt bort, att det inte ljöd starkare än om ett knappnålsstyng av ljud stuckit genom tystnaden, en vild elefants hoot-toot». Alla elefanterna i ledet hoppade upp, som hade de blivit skjutna, och deras brummande väckte till slut de sovande mahuterna, och de kommo ut och drevo med klubbor stolparna längre ned i marken och drogo åt ett rep här och knöto till ett annat där, tills allt var lugnt. En ny elefant hade nästan bökat upp sin stolpe, och Stor-Toomai tog av Kala Nag hans fotkedja och fängslade denna elefant från framfot till bakfot, men slog en ögla av ett gräsrep kring Kala Nags ben och bad honom vara så god och komma ihåg, att han var fastbunden. Kala Nag svarade ej på befallningen, inte ens med sitt sedvanliga kluckande läte. Han stod stilla, spejande rakt ut genom månskenet mot Garokullarnas våglinjer, med huvudet litet upplyft och öronen utbredda som solfjädrar.

»Se väl till honom, om han blir orolig i natt», sade Stor-Toomai till Lill-Toomai och gick in i hyddan och lade sig att sova. Lill-Toomai höll också på att somna in, då han hörde gräsrepet springa av med en liten smäll och såg Kala Nag rulla ut från sina pålar lika sakta och tyst som ett moln rullar ut från en dalmynning. Lill-Toomai traskade barfota efter nedför vägen i månskenet, i det han ropade halvhögt; »Kala Nag! Kala Nag! Tag mig med, o Kala Nag!» Elefanten vände sig om utan ett ljud, tog tre väldiga steg tillbaka till gossen i månskenet, stack ned snabeln, svängde honom upp på nacken och hade glidit in i skogen, nästan innan Lill-Toomai hade hunnit lägga sina ben i ordning. Det blev ett utbrott av ursinnigt trumpetande från elefantleden, därpå sänkte sig tystnaden över allting, och Kala Nag satte sig i rörelse. Emellanåt svepte en hög gräsrugge utefter hans sidor, liksom en våg sveper längs ett fartygs sidor, och emellanåt skrapade ett knippe vildpepparrankor utefter hans rygg eller gnisslade ett bamburör, då han vidrörde det med bogen; men dessemellan rörde han sig ljudlöst framåt, trängande fram genom den täta Garoskogen, som hade den varit rök. Han gick uppför kullarna, men fastän Lill-Toomai tittade på stjärnorna genom rämnorna i lövvalvet, kunde han inte säga i vilken riktning.

Så kom Kala Nag upp på krönet av sluttningen och stannade en minut, och Lill-Toomai kunde se trädtopparna milsvitt ligga spräckliga och suddiga i månljuset och det blåvita töcknet över floden nere i dalen. Toomai lutade sig fram och spejade, och han märkte, att skogen var vaken under honom — vaken och full av liv. En stor, brun, fruktätande flädermus flaxade tätt förbi hans öra; ett piggsvins taggar rasslade i snåren, och i mörkret mellan trädstammarna hörde han ett grävsvin gräva ivrigt i den fuktiga varma jorden och vädra medan det grävde. Så slöto sig åter trädens grenar över gossens huvud, och Kala Nag började gå ned i dalen — inte långsamt nu längre, utan som när en skenande kanon rusar nedför en brant sluttning — i susande fart. De väldiga benen rörde sig lika snabbt som pistonger, åtta fot i steget, och den skrynkliga huden i