Sida:Djungelboken 1915.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


öronen framåt när de hörde skramlet av en fotkedja i skogen; men det var Pudmini, Petersen Sahibs älsklingselefant, som hade slitit av sin kedja och kom grymtande och fnysande uppför kullen. Hon måste ha knäckt inhägnadens stolpar och kommit direkt från Petersen Sahibs läger; och Lill-Toomai såg en annan elefant, en som han inte kände igen, med djupa skavsår efter rep på ryggen och bröstet. Även han måste ha rymt från något läger bland kullarna i närheten.

Slutligen hördes inte längre i skogen något ljud från någon elefant, och Kala Nag rullade fram från sin hållplats mellan träden och gick in mitt bland hopen med ett kluckande och gurglande läte, och alla elefanterna började tala på sitt eget tungomål och röra sig omkring. Ännu liggande tyst och stilla såg Lill-Toomai ned över tjogtals och åter tjogtals breda ryggar och viftande öron, slängande snablar och små rullande ögon. Han hörde skramlet av betar, som av misstag korsade varandra, och det kärva rasslet av snablar, som snoddes ihop med varandra, gnidningen mellan ofantliga sidor och skuldror i massan och det oupphörliga snärtandet och vinandet av de stora svansarna.

Så gick ett moln över månen, och han satt i svart mörker; men det jämna flängandet och stötandet och gurglandet fortsatte på samma sätt. Han visste, att det fanns elefanter runt omkring Kala Nag och att det inte fanns någon möjlighet att få honom bort ur församlingen; därför bet han ihop tänderna och ryste. I en keddah fanns det åtminstone fackelljus, rop och skrik, men här var han alldeles ensam i mörkret, och en gång kom en snabel upp och vidrörde hans knä. Så trumpetade en elefant, och alla stämde in under fem eller tio förfärliga sekunder. Daggen från träden ovanför plaskade ned likt regn på de osynliga ryggarna, ett dovt dånande ljud tog vid, icke vidare starkt att börja med, och Lill-Toomai kunde inte fatta vad det var. Men det växte och växte, och Kala Nag lyfte upp den ena foten och så den andra och satte åter ned dem på marken — ett två, ett två, regelbundet som en stångjärnshammare. Alla elefanterna stampade nu, och det lät som hade man slagit på en trumma i öppningen till en grotta. Daggen föll från träden, tills det inte längre fanns någon dagg kvar, och dånet fortfor, och marken gungade och skälvde, och Lill-Toomai höll händerna för öronen för att slippa höra. Men detta jättedån trängde tvärs igenom honom — detta trampande av hundratals tunga fötter på bar mark. Ett par gånger märkte han, att Kala Nag och alla de andra strömmade framåt några steg, och det dunsande ljudet förbyttes till det brakande lätet av saftigt grönt, som krossades; men om ett par minuter började åter dånet av fötter på bar mark. Ett träd knakade och stönade i hans närhet. Han sträckte ut armen och kände barken, men Kala Nag rörde sig framåt under ständigt tramp,och han kunde ej göra klart för sig, var han befann sig på den öppna planen. Det hördes ej ett ljud från elefanterna, undantagandes en gång, då ett par små kalvar gnällde samtidigt. Så hörde han en duns och ett hasande, och dånet fortfor. Det måste ha pågått i minst två timmar, och det värkte i varje nerv på Lill-Toomai; men han kände av nattlukten, att det höll på att dagas.

Morgonen bröt in i en strimma av blekgult bakom de gröna kullarna, och dånet tystnade vid den första strålen, liksom om ljuset hade burit fram en befallning. Innan Lill-Toomai hade fått ringningen ur sitt huvud, innan han ens hade hunnit byta ställning, fanns ej en elefant inom synhåll med undantag av Kala Nag, Pudmini och elefanten med skavsåren efter repen, och det fanns utefter sluttningarna varken något tecken eller prassel eller någon viskning, som kunde visa vart de andra hade tagit vägen. Lill-Toomai stirrade gång på gång. Den öppna platsen, så som han mindes den, hade växt under natten. Flera träd stodo i dess mitt, men snårskogen och djungelgräset på sidorna hade rullats tillbaka. Lill-Toomai stirrade ännu en gång. Nu förstod han trampet. Elefanterna hade trampat den öppna planen större — hade trampat det tjocka gräset och de saftiga rören till torra strån, stråna till strimlor, strimlorna till tunna fibrer och fibrerna till hård mark.

»Uah!» sade Lill-Toomai, och hans ögonlock kändes tunga som bly. »Kala Nag, min herre, låt oss följa Pudmini och gå till Petersen Sahibs läger, eller jag ramlar ned från din nacke.»

Den tredje elefanten väntade, tills de båda andra hade gått, fnyste, svängde helt om och tog sin egen väg. Han torde ha tillhört någon liten infödd konungs elefantstall, femtio eller sextio eller ett hundratal mil därifrån.