Sida:Djungelboken 1915.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Två timmar därefter, när Petersen Sahib åt sin första frukost, började hans elefanter, som den natten hade varit fängslade med dubbla kedjor, att trumpeta, och Pudmini, nedsmutsad till skuldrorna, släpade sig in i lägret, åtföljd av den ömfotade Kala Nag. Lill-Toomais ansikte var grått och betryckt, hans hår fullt av löv och genomdränkt av dagg; men han försökte hälsa Petersen Sahib och ropade svagt: »Dansen — elefantdansen! Jag har sett den och — nu dör jag!» När Kala Nag i detsamma satte sig ned, gled han från nacken och låg där medvetslös och liksom död,

Men som infödingarnas barn inte ha några nerver att tala om, låg han om två timmar helt nöjd och belåten i Petersen Sahibs hängmatta, med Petersen Sahibs jakttröja under huvudet och ett glas varm mjölk med litet konjak och en liten tillsats av kina i sig, och medan de gamla skäggiga, ärrbetäckta djungeljägarna sutto i tredubbla led framför honom och stirrade på honom, som om han varit ett spöke, berättade han sitt äventyr i korta satser, som ett barn brukar göra, och slutade med följande ord:

»Om jag ljuger ett enda ord, så kunna ni ju skicka ut folk för att se efter, och de skola finna tio och tio och många gånger tio spår, som leda till den där dansplatsen. De gjorde platsen ännu större med sina fötter. Jag såg det själv. Kala Nag tog mig med dit, och så såg jag det. Det är därför som Kala Nag är så trött i benen.»

Lill-Toomai lade sig ned igen och sov hela långa eftermiddagen och långt in i skymningen, och medan han sov, följde Petersen Sahib och Machua Appa de två elefanternas spår femton mil över kullarna. Petersen Sahib hade tillbragt aderton år med att fånga elefanter och han hade endast en gång förut stött på en sådan dansplats. Machua Appa behövde inte titta två gånger på den öppna platsen eller krafsa mer än en gång med tårna i den hårt tilltrampade marken för att se, vad som hade ägt rum där.

»Barnet har talat sanning», sade han. »Allt det här har skett i natt, och jag har räknat sjuttio spår, som passerat floden. Titta, Sahib, här har Pudminis järnring skrapat barken av det här trädet! Ja, hon har varit här, hon också.»

De sågo på varandra och upp i luften och ned på marken och de funderade; ty elefanternas vägar kunna inte fattas av någon människas förstånd, hon må vara vit eller svart.

»Fem och fyrtio år», sade Machua Appa, »har jag följt min herre Elefanten, men aldrig har jag hört, att något människobarn sett vad detta barn skådat. Vid alla kullarnas gudar, det är — ja, vad skall man säga?» utropade han och skakade på huvudet.

När de kommo tillbaka till lägret, var tiden för kvällsvarden inne. Petersen Sahib åt ensam i sitt tält, men han gav befallning, att lägret skulle ha två får och några höns samt dubbel ranson av mjöl och ris och salt, ty han ville, att det skulle bli festligt. Stor-Toomai hade kommit i sporrsträck från lägret på slätten för att söka efter sin son och sin elefant, och nu, när han väl funnit dem, såg han på dem, som om han varit rädd för dem båda. Och där hölls en fest kring de flammande lägereldarna framför raderna av tjudrade elefanter, och Lill-Toomai var dagens hjälte, och de stora bruna elefantinfångarna, spårsökarna och drevkarlarna och repkastarna och männen, som förstodo alla hemligheterna vid tämjandet av de vildaste elefanter, läto honom gå från den ene till den andre och märkte hans panna med blodet från bröstet på en nyligen dödad djungeltupp, som ett tecken till att han var en skogsbo, invigd i och med tillträde till alla djunglerna.

Och slutligen, när lågorna slocknade och det röda skenet från stockvedsglöden kom elefanterna att se ut, som om de också hade doppats i blod, sprang Machua Appa, chefen för alla keddahns drevkarlar — Machua Appa, Petersen Sahibs högra hand, som inte hade sett en allmän landsväg på fyrtio år, Machua Appa, som var så stor, att han inte hade något annat namn än Machua Appa — han sprang nu upp med Lill-Toomai lyft högt i luften över sitt huvud och skrek:

»Lyssnen, mina bröder! Lyssnen I också, mina herrar i raderna därborta, ty jag, Machua Appa, ämnar tala. Den här lilla parveln skall inte mera kallas Lill-Toomai, utan Toomai vid Elefanterna, såsom hans farfars far kallades före honom. Vad aldrig en människa skådat, har han sett under en hel natt, och elefantfolkets ynnest och djungelgudarnas nåd är med honom. Han skall bli en stor spårsökare, bli större än jag, större än själve Machua Appa. Han skall med