Sida:Djungelboken 1915.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


klar blick följa det färska spåret, det gamla spåret och det blandade spåret. Honom skall aldrig vederfaras något ont i keddahn, när han springer under bukarna för att binda de vilda bestarna, och om han snavar framför fötterna på den anfallande elefanttjuren, skall elefanttjuren veta, vem han är, och inte krossa honom. Aihai! ädla herrar i kedjorna», utropade han och rusade fram utefter raden av tjuderpålar, »här är den lilla parveln, som har sett edra danser på eder undangömda plats — en syn som aldrig en människa hittills skådat. Given honom honnör, ädla herrar! Salaam karo, mina barn! Hälsen Toomai vid Elefanterna! Gunga Per-shad, åhoj! Hira Guj, Birchi Guj, Kuttar Guj, åhoj! Pudmini — du såg honom vid dansen, och du också, Kala Nag, du pärla bland elefanter — åhoj! Alla på en gång! För Toomai vid Elefanterna! Barrao!»

Och vid detta sista vilda rop slängde hela raden upp sina snablar, till dess spetsarna vidrörde deras pannor, och bröto ut i den fulla salut, den smattrande trumpetfanfar, som endast vicekonungen av Indien får höra, Keddahns Salaamut.

Men nu höjdes den uteslutande för Lill-Toomai, som hade sett vad aldrig en människa dittills hade sett — elefanternas dans — mitt i natten och ensam i hjärtat av Garokullarna.


SHIV OCH GRÄSHOPPAN.

(Den visa, som Toomais mor sjöng för sin minste).

Shiv, som grödan vattnar och råder över solens sken,
han satt där vid sin tröskel en dag för länge se'n,
gav var och en sin andel, sin mat, sitt släp, sin lott,
från tiggaren vid porten till kungen i sitt slott.
Allt gjorde han, Shiv, Uppehållaren.
Mahadeo! Mahadeo! Allt gjorde han:
törnet åt kamelen, åt korna mjuka strån,
en moders ömma hjärta åt dig, min lille son!

Den rike gav han vete, gav hirs åt fattigman,
den helige, som tiggde, fick sina smulor, även han.
Åt tigern gav han boskap, åt gladan gav han as
och slamsor, ben och skräp åt glupska vargatänders fras
Han ingen fann för hög, han ingen fann för låg.
Parbati, vid hans sida, dem gå och komma såg;
hon ville lura maken och skämta smått med Shiv,
gräshoppan stal hon därför och gömde i sitt liv.

Så lurade hon Shiv, Uppehållaren.
Mahadeo! Mahadeo! Kom och se!
Kamelen han är stor och reslig och kon är tjock och stinn,
men denne minst av alla små, o lille sonen min!

När lotterna fördelats, Parbati log så gott:
»Miljoner munnars Herre, finns icke en, som intet fått?»
Men Shiv han skrattade: »Envar har fått sin tröst,
ja till och med det kryp, du gömmer vid ditt bröst.»

Från sin barm hon plockar gräshoppan fram och finner — vad?
Den minsta av de små, han gnager på ett nyväxt blad!
Hon undrar och hon bävar och ber en bön till Shiv:
Han har i sanning givit föda åt alla jordens liv!
Allt gjorde han, Shiv, Uppehållaren.
Mahadeo! Mahadeo! Allt gjorde han:
törnet åt kamelen, åt korna mjuka strån,
en moders ömma hjärta åt dig, min lille son!