Sida:Djungelboken 1915.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och elden är lös!' Sitt ned och håll din dumma hals stilla.»

Kamelen fällde på kamelsätt ihop benen som en tvåfotstumstock och satte sig jämrande ned. Det hördes regelbundna hovslag i mörkret, och en stor nummerhäst galopperade fram lika taktfast som trodde han sig vara på parad, tog språng över en kanonsvans och stannade inpå mulåsnan.

»Det är skamligt», sade han och blåste ut näsborrarna. »De där kamelerna ha varit framme igen och ränt genom våra led — för tredje gången på den här veckan. Hur ska' en häst kunna hålla sig i kondition, om han inte får sova? Vem där?»

»Jag är bakstycke-mulan[1] vid kanonen nummer två vid första skruvbattriet», sade mulåsnan, »och den andra är en av dina vänner. Han väckte mig också. Vem är du?»

»Nummer 15, tropp E, 9:de lansiärregementet — Dick Cunliffes häst. Maka åt dig litet.»

»Åh, ber om ursäkt», sade mulåsnan. »Det är så mörkt, att man har svårt att se. Äro de inte vämjeliga, de här kamelerna? Jag gav mig i väg från mina led för att få litet lugn och ro här.»

»Ädla herrar», sade kamelen ödmjukt, »vi hade elaka drömmar i natt, och vi voro mycket förskräckta. Jag är bara en simpel packningskamel vid 39:de infödingsinfanteriet, och jag är inte lika tapper som ni, ädla herrar.»

»Nå, men varför stannade du då inte kvar och bar packningen åt 39:de infödingsinfanteriregementet, i stället för att ränna omkring i lägret?» sade mulåsnan.

»Det var sådana hemska drömmar», sade kamelen. »Jag är rysligt ledsen. Hör! Vad är det där? Ska vi fortsätta att springa?»

»Sitt ned», sade mulåsnan, »annars bryter du av dina långa käppben mellan kanonerna.» — Hon spetsade ena örat och lyssnade. — »Oxar!» sade hon. »Kanonoxar. På min ära, du och dina vänner ha väckt lägret riktigt ordentligt. Det fordras duktiga påstötningar för att få upp en kanonoxe.»

Jag hörde en kätting släpa på marken, och ett ok av stora, vresiga vita oxar, som draga de tunga belägringskanonerna, nar elefanterna ej vilja gå närmare elden, kommo travande skuldra vid skuldra; och nästan trampande på kedjan kom en annan batteriåsna, som vilt ropade på »Billy».

»Det är en av våra rekryter», sade den gamla mulåsnan till nummerhästen. »Han ropar på mig. Hitåt, pojkvasker, och låt bli att skräna! Mörkret har ännu aldrig bitit någon.»

Kanonstutarna lade sig ned tillsammans och började idissla, men den unga mulåsnan kröp tätt intill Billy.

»Det var någonting», sade hon, »någonting fruktansvärt och rysligt, Billy! Det kom in mitt bland oss, när vi sovo. Tror du, att det ville döda oss?»

»Jag har verkligen stor lust att ge dig en av mina prima sparkar», sade Billy. »Att tänka sig, att en fullväxt mula med din uppfostran skall skämma ut batteriet inför de här herrarna!»

»Sakta i backarna!» sade nummerhästen. »Kom ihåg, att alla äro vi barn i början. Första gången i mitt liv jag såg en människa (det var i Australien, när jag var tre år), sprang jag halva dagen, och hade jag fått se en kamel, hade jag väl sprungit ännu!»

Nästan alla hästar för det engelska kavalleriet hämtas till Indien från Australien och tämjas och ridas in av ryttarna själva.

»Sant nog», sade Billy. »Låt bli att darra, pojkbyting! Första gången jag kände seldonen med alla remmar och kedjor på ryggen, stod jag på frambenen och sparkade av mig varteviga dugg. Jag hade inte lärt mig den riktiga sparkkonsten då, men batteriet förklarade, att det aldrig sett maken.»

»Men det här var inga seldon eller någonting, som skramlade», sade den unga mulåsnan. »Du vet nog, att sådant inte skrämmer mig längre, Billy. Det var någonting liknande träd, och de föllo upp och ned utefter våra led och babblade, och min grimma brast och jag kunde inte få fatt i min pådrivare och inte heller kunde jag finna dig, Billy, så att jag sprang min väg — tillsammans med de här herrarna.»

»Hm!» sade Billy. »Så snart jag hörde, att kamelerna voro lösa, gav jag mig i väg på egen hand. När en batteri-,

  1. Mulan, som bär skruvkanonens bakstycke.