Hoppa till innehållet

Sida:Djungelboken 1915.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

en skruvkanonsbatteriåsna kallar kanonstutar för herrar, då måste hon sannerligen vara mycket häftigt uppskakad. Vilka äro ni, karlar därnere på marken?»

Kanonstutarna rullade idisslande sina bollar och svarade båda på en gång:

»Sjunde oket vid första kanonen på det grova batteriet. Vi sovo, när kamelerna kommo, men när de trampade på oss, stego vi upp och gingo vår väg. Det är bättre att ligga i fred i smutsen än att bli störd på ett gott läger. Vi sade åt er vän där, att det inte var någonting att vara rädd för, men han är så lärd, att han tyckte annat. Buh!»

Och de fortforo att idissla.

»Så går det, när man är rädd», sade Billy. »Du blir utskrattad av kanonstutarna. Jag hoppas det är i din smak, pojkspoling.»

Den unga mulåsnans tänder gnisslade, och jag hörde henne mumla någonting om att hon inte var rädd för någon gammal biffstut i hela världen; men oxarna endast skrapade med hornen mot varandra och fortsatte att idissla.

»Nå, bliv inte arg efter att ha varit rädd. Det är den värsta sortens feghet», sade nummerhästen. »Litet var kan ursäktas, om han blir en smula skrämd under natten, tycker jag, när man ser saker, som man inte kan förklara. Vi sleto oss lösa gång på gång, fyrahundrafemtio av oss, bara för att en ny rekryt berättade historier om spetsormar hemma i Australien, tills vi blevo dödsskrämda av de lösa ändarna av våra grimskaft.»

»Det där är gott och väl i lägret», sade Billy. »Jag har själv inte någonting emot en liten rusning ibland bara på skoj, när jag inte varit ute på ett par dagar; men hur är det i aktiv tjänst?»

»Åh, det är en helt annan omgång nya skor», sade nummerhästen. »Då rider Dick Cunliffe på min rygg och trycker skänklarna i mig, och allt jag har att göra är att se mig för, var jag sätter fötterna, och att ha bakbenen väl under mig och att vara tygelkänslig.»

»Tygelkänslig, vad är det för något?» sade den unga mulåsnan.

»Vid alla sabelklingor!» frustade nummerhästen; »vill du verkligen påstå, att ni inte få lära er att vara tygelkänsliga i ert arbete? Hur kan ni uträtta någonting alls, om ni inte kan snurra runt på fläcken, när tygeln trycker på halsen? Det betyder liv eller död för ryttaren och naturligtvis även liv eller död för er själva. Gå runt med bakbenen under er i samma ögonblick ni känna tygeln på halsen! Om ni inte ha rum att snurra runt, stegra er då en smula och sväng i luften på bakbenen. Det är att vara tygelkänslig.»

»Vi behöva inte lära oss det där», sade Billy stramt. »Vi lära oss att lyda mannen, som går vid vårt huvud, att gå, när han befaller det, och stanna, när han befaller det. Jag antar, att det kommer på ett ut. Nå, med alla de där fina piruetterna och stegringarna, som måste vara skadliga för dina hasar, vad uträttar du med dem?»

»Det beror på», sade nummerhästen. »Vanligen gäller det för mig att ge mig in bland en hop tjutande, skäggiga män med knivar — långa, blanka knivar, värre än hovslagarens — och jag måste ge akt på, att Dicks stövel snuddar vid närmaste mans utan att klämma. Jag kan se Dicks lans till höger om mitt högra öga, och då vet jag, att jag är trygg. Jag skulle inte ge mycket för den karl eller häst, som ställde sig i vägen för Dick och mig, när vi ha bråttom.»

»Kunna inte knivarna göra illa?» sade den unga mulåsnan.

»Jo, jag fick mig en gång en skåra över bröstet, men det var inte Dicks fel...»

»Jag skulle visst brytt mig om, vems felet var, om jag blivit skadad!» sade den unga mulåsnan.

»Det måste man», sade nummerhästen; »om man inte litar på sin ryttare, kan man lika gärna ge sig i väg med detsamma. Det gör nog också en del av våra hästar, och jag klandrar dem inte. Men som sagt, det var inte Dicks fel. Karlen låg på marken, och jag stegrade mig för att inte trampa på honom, och då högg han upp mot mig. Nästa gång jag måste gå över en karl, som ligger utsträckt, skall jag trampa på honom — hårt!»

»Hm», sade Billy, »det där låter tokigt. Knivar äro alltid gemena ting. Då är det bra mycket trevligare att klättra uppför ett berg med en väl avvägd sadel, streta med alla fyra fötterna och med öronen också, vad det beträffar, och krypa och kravla och vricka sig fram, tills man kommer hundra