Sida:Djungelboken 1915.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Min batterichef kallade mig häromdagen en Pachydermatisk Anakronism.»

»Det är väl ett nytt stridssätt, förmodar jag», sade Billy; som började bli vid gott humör igen.

»Du begriper naturligtvis inte vad det betyder, men det gör jag. Det betyder någonting, som är mitt emellan, och det är just vad jag är. Jag kan se inuti mitt huvud vad som kommer att hända, när en granat springer, men ni stutar kunna inte det.»

»Men det kan jag», sade nummerhästen. »Åtminstone en smula. Jag försöker att inte tänka på det.»

»Jag kan se mer än du, och jag måste tänka på det. Jag vet, att det finns en massa delar av mig, som måste skyddas, och jag vet, att ingen vet hur jag skall kureras, när jag blir sjuk. Allt vad de kunna göra är att dra in min förares lön, tills jag blir frisk igen, och jag litar inte fullt på min förare.»

»Åh», sade nummerhästen. »Det förklarar saken. Jag litar fullt på Dick.»

»Du kunde sätta upp ett helt regemente med Dick'ar, på min rygg, utan att jag skulle känna mig tryggare. Jag vet tillräckligt för att känna mig illa till mods, men inte tillräckligt för att det oaktat gå på.»

»Vi förstå inte» , sade stutarna.

»Nej, jag vet, att ni inte begripa det. Jag talar inte heller till er. Ni veta inte, vad blod är.»

»Joo då», sade stutarna. »Det är någonting rött, som rinner ned i jorden och luktar.»

Nummerhästen sparkade bakut och tog språng och fnyste.

»Tala inte om'et» , sade han. »Jag kan känna lukten bara genom att tänka på det. Det kommer mig att känna behovet att springa — när jag inte har Dick på ryggen.»

»Men det finns ju inte här», sade kamelen och stutarna. »Hur kan du vara så dum!»

»En otäck sak är det», sade Billy. »Jag känner visserligen ingen lust att springa, men jag tycker inte om att tala om'et.»

»Nu ä' ni där!» sade Dubbelsvans och svängde på svansen, färdig att förklara saken.

»Ja visst, vi ha varit här hela natten», sade stutarna.

Dubbelsvans stampade otåligt med foten, så att järnringen kring den skramlade.

»Åh, jag talar inte till er», sade han. »Ni kunna inte se inuti ert huvud.»

»Nej, vi se utåt med våra fyra ögon», sade stutarna. »Vi se rakt framför oss.»

»Om jag såge endast på det sättet, skulle ni alls inte behöva draga den stora kanonen. Om jag vore lik min kapten — han kan se sakerna inuti sitt huvud, innan skjutningen börjar, och han darrar i hela kroppen, men han vet för mycket för att springa sin väg — om jag vore lik honom, skulle jag kunna draga kanonerna. Men vore jag så vis, skulle jag aldrig stanna här. Jag skulle bli en kung i skogarna, som jag var i forna dagar, och sova halva dagen och bada så mycket jag ville. Jag har inte fått ett ordentligt bad på en hel månad.»

»Det där är nog bra alltsammans», sade Billy, »men inte blir en sak bättre för att man ger den ett långt namn.»

»Tst!» sade nummerhästen. »Jag tror mig förstå, vad Dubbelsvans menar.»

»Ni skola förstå det bättre om ett ögonblick», sade Dubbelsvans förargad. »Kanske ni vilja vara så goda och förklara, varför ni inte tycka om det här!»

Han började trumpeta ursinnigt genom ändan av sin trumpet.

»Låt bli det där!» sade Billy och nummerhästen på en gång, och jag kunde höra dem stampa och skälva. En elefants trumpetande är alltid otäckt, i synnerhet under en mörk natt.

»Jag skall inte låta bli», sade Dubbelsvans. »Var god och förklara det där. Uhrrmf! Rrrt! Rrrmf! Rrrhha!»

Men så tystnade han plötsligt, och jag hörde ett sakta gnällande i mörkret och förstod, att Vixen äntligen hade funnit mig. Hon visste lika väl som jag, att om det finns något i världen som en elefant fruktar mer än någonting annat, så är det en liten skällande hund; alltså stannade hon för att retas med Dubbelsvans vid hans påle och gläfste omkring hans stora fötter. Dubbelsvans hasade undan fötterna och gnällde.