Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/420

LAP

LAP

409

bemärkelser, eller sådan lätthet i uttalande. Til exempel de många verborum modificationes, som hawa flera förändringar än nästan i något annat språk. Äwenwäl finner man uti nomina en förträffelig ordning, som man til en del kan se af casuum böjelser och rediga skilnad från hwarandra. Dessa casus äro icke färre än 14, nämligen utom de 6 i Latinen: Locativus, mediativus, privativus, negativus, penetrativus, instructivus, samt 2 andre. Likaså låta adverbia, besynnerligen praepositiones i många casibus declinera sig. I detta språk äro många dialecter, men desse komma dock i sjelwa wärket på et ut, och blotta utspråket utgör wäsendteligaste skilnaden. Utaf desse dialecter är den som talas i Lule Lappmark den renaste och bästa, emedan den hwarken är så utspädd med Finskan, som de i de norra Lappmarkerne, eller med Swenskan som i de södra. — Lapparnes förnämsta näringsmedel är boskapsskötsel. Men emedan de bo uti et land, hwarest mästadelen af året består af winter och det wore för dem nästan omöjeligt at bärga så mycket hö och foder som de behöfde hela året, at därmed kunna underhålla så mycken boskap som de behöfde hela året til uppehälle, så har naturen giwit dem sådana djur i händer, för hwilka de hawa mindsta omaket nämligen Renar, som äro af den beskaffenhet, at de kunna sägas bland alla hemtamda djur behöwa den mindsta skötseln, och dock göra sina ägare det största gagnet, emedan de både sommar och winter föda och försörja sig sjelwa. Sommartiden nära de sig af mossa, löf och gräs, som de finna i fjäldtrakten, efter nödtorften; men wintertiden af en slags mossa, kallad renmossa, på Lappska wiste,

som wäxer öwer hela Lappmarken. Så länge Lappen har renar frågar han ej stort efter fiska eller andra näringssätt, emedan man sällan ser andra med alware fiska och skjuta än de som äro fattige på Renar. Desse kallas Fiskar- eller Skogs-lappar, emedan de til större delen ligga qvar i skogslandet öwer sommaren, och behöwa ej flytta til fjälden, såsom de andre; hawa dock merendels några få Renar, med hwilka de hjelpa sig at flytta omkring med sina saker. De lewa mäst af fisk samt fogel och wildbråd, dem de undertiden sälja, eller byta och få Renar igen af de andre at slakta. I anseende til sit wistande och näringssätt fördelas Lapparne uti 2 slag: Fjäldlappar och Skogslappar. Om de sednares lefnadssätt är nyss ordat. De förre eller Fjäldlapparne wistas uppe i fjäldtrakten med sina Renar, hwarest de åt dem finna en ymnig föda; men höstetiden förfoga de sig åter til skogslandet. De äro förmögnare än Skogslapparne. Det finnes den Fjäldlapp som kan äga öwer 2000 Renar; och i en eller annan stor Lappby kunna finnas ända til 20000 Renar. Lapparne bo icke uti hus, utan i kojor, som äro gjorde af walmar, tilsytt i 2 delar, hwilka hängas på en hop därtil gjorde och til en del åwantil hopknäppte stänger. Kojan liknar til skapnaden en afstympad kantig kägla, hwars botn håller 6 alnar i diameter litet mer eller mindre, med en höjd af 1 famn och stundom litet högre. Eldstaden är midt i kojan, med stenar lagda omkring, at elden ej må sprida sig för wida. I rökhålet af denna boning hänga et par järnkedjor öwer eldstaden, med krokar i ändarne, på hwilka fästas grytor och ketlar at koka mat uti. — De waror som