NOR |
| ||
Åtskilliga fiskehamnar finnes i denna trakt, hwarest strömmingsfiske idkas, så wäl af Sokneboerne, som af Fiskerskap från Gefle och andra Städer; Barsta-Hamn, som hörer til Härnösands Fiskerskap är en af de bästa. Där och på 3 andra ställen äro Kapell bygde, hwarest wanligen om sommaren hålles Gudstjänst. Skärstensgubben eller Högbonden samt Räfsöklubben äro höga bärg och landkänningar för sjöfarande. Den förre ses flera mil ut i hawet. År 1810 war Folkmängden 1941. Kyrkan är belägen under 62 gr. 56 min. Polhöjd; 3.6 mil från Härnösand. Nordkap, en Landtudd på ön Mageröe, uti Finmarken i Norge, är den nordligaste landtudd i Europa, liggande under 71 grad. 30 min. Polhöjd. Nordkyn, är den yttersta Landtudd på fasta landet emot Norden liggande uti Finmarken 10 mil från Nordkap. NORDLAND, et Landskap i Norge, omgiwes i Söder af Trondhiems Stift, i Wäster af Hawet, i Norr af Finmarken och i Öster af Swenska Lappland. Det sträcker sig från 65 til 70 graders Polhöjd; 60 mil i längd, men största bredden stiger ej öwer 12 mil. Det är således til större delen beläget inom Polcirkelen eller uti den kalla Zonen, och i följe däraf är Climatet ganska kallt, dock icke så odrägligt kallt wid Sjökusten, som man enligt Landets nordliga läge skulle förmoda. Snön faller icke heller därstädes mycket djup, hwilket hörrörer af hafsångornas Wärkan på densamma. Här finnas många fjäld, på hwilkas toppar skyarne wila och beständigt brytas. Fjälden ligga här och där kringspridde; de högsta fjälden ligga ofta närmast hawet och fjärdarne. Fasta landet är inskuret af fjärdar, wikar och bugter af hawet, |
samt genomskuret med många större och smärre strömar. De ansenligaste Fjärdarne äro Ranfjorden, Saltens, Foldens, Ofotens, Longens, Qvänangers och Titis-Fjordarne; men framför alla är Vestfjorden, som ligger mellan fasta landet och en rad af öar uti hawet den ansenligaste. En stor mängd öar ligga utanför kusten, hwaraf de ansenligaste äro Hindöen, Senjen, Östvågen och Langöen. På fjärdarne och wid höga fjäld falla starka kastwindar, som af Norrmännerne kallas flagor, hwilka samla sig mellan bärgens öpningar och oförmodeligen rusa ut med största magt, samt et annat ögonblick åter kunna wara stilla, hwarför ock många, som äro ute på hawet och i fjärdarne förolyckas genom kullsegling; ty ju trängre en klyft är mellan fjälden, ju skarpare flagor tränga sig därigenom, så at man ofta ser, at 2 båtar som ro tämeligen nära hwarannan, erfara olika wärkan, i det på den ena båten faller en kastwind, då den andra ror uti stilla lugn. — Både fasta landet och öarne äro bärgiga och klippiga. På många ställen är landet, i synnerhet i fjäldtrakten, öde, utan skog och gräs, och därföre obeboeligt för andre än Fjäldlappar, som nära sig af Renskjötsel. Wid hafskanten äro icke heller skogarne af betydenhet; de bästa äro midt i landet, längs utmed strömarne och i dalarne, där de bestå af furu och gran, i öster emot fjälden äro endast björkskogar; men i sjelfwa fjäldtrakten wäxer ingen skog, ty på de högsta fjälden ligga beständig snö, som aldrig upsmälter, och kölden är därstädes så skarp at intet trä där kan wäxa. — De fläste Gårdarne ligga utmed strömarne omkring fjärdarne och på öarne. Här är skön gräswäxt och höfångst. I södra delen af landet |
Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/528
Utseende
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer