Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/773

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
762 SWE
SWE

Landet, men omwäxlar sedan med bärg och sandhedar genom södra Småland, blir åter bärgig i norra Skåne och förlorar sig därefter i lägre sandkullar. — Bland Norrska fjäldens sidoryggar, norr om Helagsfjälden utmärka sig 6, som ehuru i en oafbruten sänkning likwäl fortgå alt intil kusten wid Botniska wiken. Den nordligaste börjar wid fjäldet Iwarsten i Torneå Lappmark; den andre wid Sulitjälma i Luleå Lappmark och de 2 nästföljande i Piteå Lappmark från fjälden Jogetjok och Wikistjok. Dessa 4 sidoryggar äga nästan enahanda naturlig beskaffenhet och sträckning, bestående närmast fjäldryggen af branta och snöbetäckta fjäld, men förwandla sig på något afstånd därifrån, i höga skogbewuxna bärgsträckor, utbredande sig slutligen i bärgblandade sandhedar öwertäckte af resliga skogar. Emot kusten träffas bärgen spridda och enstaka, och sidoryggarne bestående af sand och hopsköljda grusåsar, som mindre märkligt skilja sig från slätten. De 2 återstående sidoryggarne äro Lykselefjälden samt den från Aribsfjäldet utskjutande bärgsträcka. Dessa utmärka sig från de föregående genom höga och branta bärgmassor, som räcka ända ned til hafskusten, och genom lika beskaffade sidogrenar göra denna kuststräcka til den mäst afbrutna och ojämna i Swerige. Brantast är den sydwästra grenen af de från Lykselefjälden utgående högdförgreningar, som följer Ångermanälwens wänstra strand och stöter til kusten strax norrom Härnösand. Stöttingsfjälden, som orätt bära namn af fjäld bestå blott af större bärgmassor, hwilka, lika med den öfra grenen mellan Ume och Öreälwerne, utbreda sig mot kusten i låga sandhöjder och

skogbewuxna moar. Ifrån Helagsfjälden utgå äwen, på den östra sidan, 2 höga och i början fjäldartade sidoryggar, hwilka under hela deras sträckning äro ganska bärgige och slutligen skogbewuxne men ej så twärbranta mot kusten som Lykselefjälden. Den öfra sträcker sig i öster til Owiksfjäldet, böjer sig därefter söder omkring Storsjön, samt åter norr och österut blir ändteligen mer långslutt, och går under flera böjningar til kusten, wid wänstra sidan af Ljungan. Söderom Storsjön utskjuter den en betydlig bärgsträckning, som under namn af Jämtskogen skiljer Jämtland från Medelpad. Södra sidan af denna bärgsträcka är utmärkt hög, olik den norra. Den andra sidoryggen från Helagsfjälden, följer nära parallelt med den förra, intager i sin sträckning Klöfsjöfjäldet och andra bärg, delar sig närmare kusten i 2 grenar, af hwilka den norra slutar sig med Hornslandet i Rogsta Sokn, norr om Hudikswall och den södra i Söderala Sokn söder om Söderhamn. — Sand- och Grusåsar. Ansenliga af dem förekomma på många ställen i Riket. De sträcka sig i nordnordost och sydsydwäst, och fortsätta sit lopp öwer lägre högder och sjöar utan alt sammanhang med bärgsträckorne. De äro merendels ganska smala, innehålla aldrig några fasta bärghällar, så wida de ej stöta til Landthöjden; taga merendels sin början inom fjäldsträckornas lägre grenar, kröka sig efter dalens figur, och fortgå öwer slättlandet, där de stundom utbreda sig i jämna sandfält och moar, hwari sanden ligger tämeligen ren och wågrätt. Dylika märkeliga sandåsar genomlöpa Dalarne, Wästmanland, Upland, Södermanland, Nerike och Östergötland, mer eller