Sida:Djurbergs geografiska lexicon 1818.djvu/774

SWE

SWE

763

mindre oafbrutet fortsättande sin sträckning. Bland dem märkas: 1:o Långåsen, som börjar i Södertörn, går genom Stockholm, fortsättes förbi Järwa, genom Sollentuna, Husby och andra Soknar. En annan börjar äwen i Södermanland, fortfar öwer Ekerön och Munsön i Mälaren, til Upsala, går därifrån norr til Älfkarby och inåt Gästrikland. Den tredje synes börja wid Enköping, går genom Wästmanland öwer Dalälwen, genom Hedesunda Sokn i Gästrikland, och widare längre bort. Den fjärde eller Badelunds åsen kommer jämwäl från Södermanland, går därifrån öwer Mälaren, där den upskjuter i flera grusholmar, kommer up wid Wästerås, går därifrån genom Wästmanland, afbrytes af Dalälwen, fortsättes förbi Hedmora til Falun och widare längre bort. Den femte följer Kolbäcksån af hwilken den ofta genomskäres, löper under Mälarens watn wid Qwicksund inåt Husby Sokn i Södermanland, och så widare. Den sjette, som går genom Östergötland in i Södermanland, genombrytes af Hjelmaren, upkommer åter wid Kungsör och går genom Köping upåt Norrbärke i Dalarne. Flera dylika förekomma äwen i Östergötland och Nerike, hwilka fortgå i mindre sammanhängande sträckningar, men äro likt de nu nämnde, merendels afskiljde til 4 à 6 mil från hwarandra. Hwar häldst dessa åsar träffa wattudragen äro de af dem genombrutna och stundom til ansenliga stycken bortsköljda, så at deras sammanhang och fortsträckning är ofta swår at igenfinna. — Ådalar och Dalsträckningar. Genom de betydliga bärgsträckor som genomskära Swerige tilskapas et motswarande antal stora dalar, hwilka med skäl böra anses för

Landets naturliga indelning. De ansenligaste af dem äro följande: Längst i norr utmärker sig Torneå Dalen hwilken omslutes i wäster af Norrska fjäldryggen, i norr och öster af en mellan Muonio och Kemi-älwarne framstrykande landtrygg och stöter i söder til Botniska wiken. Den innefattar Torne- och Kalis-älwarnes område, samt hela Torneå Lappmark med en del af Norrbotns Län, har 36 mils längd, från 8 til 18 mils bredd, samt håller i widd 460 qv. mil inom Swenska gränsen. I norr til 10 à 12 mil nära huwudryggen, upfylles den af snöbetäckta och nakna men flacka och långsluttande fjäldgrenar, som längre ned bliwa skogbewuxne i Dalbotnarne. Nedom fjäldtrakten äro bärgsträckningarne låga och åtskiljde, och marken upfyld med kärr, sandhedar och ödemarker, beklädde med täta skogar, mellan hwilka dock ansenliga betesmarker och bördiga ängar träffas utåt wattudragen. Bärgen bliwa slutligen mera sällsynta och enstaka; stora kärr och mossar med ängsfält och betesmarker mer allmänna, och landet ändteligen nästan slätt emot hafssidan. Jordmånen är sandig med mylla i de större dalbotnarne, men mera lerblandad omkring älfsbräddarne. Kusten är i allmänhet mycket låg, inskuren med fjärdar, hwaraf några äro betydliga samt har en ansenlig skärgård. Fjäldens allmänna hälleart är glimmer och qvarts samt i de lägre bärgen granit. Kopparmalm träffas äwen i sjelwa fjälden, samt i den stora malmtrakten kring Jukkasjärwi kyrka. Järnmalm är synnerligen rikhaltig i Gelliware malmbärg, Swappawara och annorstädes. Hela denna dal är ganska glest bebodd och norra delen däraf nästan aldeles öde. Emedan denna dal är til större